Jerry Williams Tidningsreportage:

                               Här Kommer jag att samla olika reportage från olika tidningar.

Jerry Williams är Sveriges okrönte rockkung. Han slog igenom som sångare i Rockbandet The Violents under 1960-talet, och år 1963 var bandet bland annat förband åt The Beatles under deras Sverigeturné. Vid sidan om livet som Sveriges rockkung och mästare på att snacka skön söderslang är Jerry en inbiten motorcyklist.
Från tidningen Fastbikes.

Jag har aldrig varit för att köra cruisinghojar. Jag åkte på en sådan där ett tag, men det är roligast att sitta framåtlutat, menar Jerry.
Efter ett antal år i sadeln på en Suzuki TL1000R har Jerry nu beslutat sig för att byta till en GSX1300R Hayabusa, en av världens snabbaste serietillverkade motorcyklar, god för hastigheter över 300 kilometer i timmen.
Jag kör hoj för att det ger en kick och en härlig känsla. Det är som om man åker berg-och-dal-bana men upphöjt i hur mycket som helst, om det är rätt vägar och man får lite flyt i det hela. Dessutom behöver man inte gå på Yoga eller någon annan form av meditation eller vad de nu håller på med, berättar Jerry.
En härligt hojtur är när man grejar sig utan att torska. Men det får inte gå för fort för då blir det bara jobbigt. Men när det blir flyt i körningen är det smutt, säger Jerry och skiner upp i ett härligt leende...
Jag som sitter på andra sidan av bordet, mitt emot Jerry, förstår precis vad han menar och kan inte annat än instämma.
Det hela började redan i tidig ålder då Jerry, eller Jerka som han även kallas, nyfiket betraktade knuttarna då de drog förbi hans hemmatrakter på väg till sitt favorittillhåll på den tiden, fiket "Tallis" vid Talludden, alldeles intill Karlbergskanalen och Ulvsundasjön i Stockholm.
Jag bodde på Huvudstagatan i Solna och alla motorcyklar som var på väg till Tallis passerade där, och jag hojjade dit och kollade in alla knuttar, berättar Jerry, och förklarar att det var början på vad som ledde till att han senare började köra motorcykel själv.
Jag började tjuvåka på farsans Monark CZ och Ragges Husqvarna, en så kallad "Pittvärmare" med pedaler vid 12-13 års ålder, berättar Jerry och småler.
Jerry fyller i med att berätta om hur sprang och kollade in när grabbarna var och körde på motocrossbanan som då fanns nere vid Pampas, där Pampas Marina ligger idag. Dessutom var det mycket spring för att kolla på Speedway inne på Stadion. Sedan dröjde det ytterligare några år innan Jerry blev med motorcykelkörkort, eller hojlappen som Jerry kallar det.
Jocke och Settan tog ju hojlapp, men jag hade inga stålar så det fick vänta. Motorcykelkörkortet kom i samband med bilkortet i 20-årsåldern. Därefter dröjde det ytterligare några år innan jag köpte min första motorcykel, en skitdålig Yamaha. Den slängde jag och tjackade en BSA istället. Sedan fick jag ett rätt bra pris för "Bersan" och bytte till en trepipig och vattenkyld 750 som kallades för vattenbuffel, det var någon gång kring 1967-1968, och med den åkte jag mycket och i överallt med, förklarar Jerry.
Numer kör jag oftast ensam, även om det händer att jag drar med några polare emellanåt. Ibland blir det en vända på Bogesundsvägen för dra en java i Vaxholm eller en sväng på härliga småvägar i Roslagen, det finns ju hur mycket vägar som helst att välja mellan. Ibland tar jag färjorna och åker runt en sväng, förklarar Jerry.
Under sensommaren 1999 bestämde sig Jerry Williams för att ställa upp som burkslav i åt sidovagnsföraren och vännen Billy Gällros, men efter att Jerry föll av i s-partiet efter start-och-målrakan på Sviestadsbanan i Linköping var det stopp på den karriären.
Jag testade att burka åt sidovagnsföraren Billy Gällros, men han slängde av mig, jag gjorde illa fötterna och efter det kunde jag inte gå på flera veckor. Jag var inne på att köra ett race tillsammans med honom, han vann SM i stort sett varje år då, men det sprack. Men vi hade bra tider innan olyckan, förklarar Jerry Williams.
Bortsett från denna fadäs har Jerry klarat sig undan från allvarligare tillbud under åren som motorcykelförare.
Jag har krockat med en fiskmås, och vid något annat tillfälle slog jag på arslet med en hoj, men utan personskador, annars har jag inte något trist motorcykelminne. Däremot har jag en polare i Wild Angels som lyckats krocka med en TV, säger Jerry och skrattar hjärtligt åt kompisens smått komiska misstag då denne tjuvlånade brorsans motorcykel och råkade köra genom glassdörren från baksidan rakt in i vardagsrummet...
Jerry har ju givetvis sett och varit med om en hel del under årens lopp, men för att klara sig gäller det att man har koll på läget.
Exempelvis är det bra att försöka få koll på om bilförarna har sett en, vilket jag inser att det oftast inte har. Dessutom måste man hålla koll på vägen, och placera sig rätt. När jag stannar i köer ställer jag mig exempelvis alltid lite på sidan för att minska risken att bli påkörd bakifrån, förklarar Jerry och refererar till en händelse där han var läskigt nära att "få en bil i arslet".
Att köra motorcykel är något som Jerry menar att fler borde testa på. Annars går man miste om något här i livet, avslutar Jerry som nu börjar laddningen inför vårens uppträdanden i More Dynamite och den stundande motorcykelsäsongen i sadeln på Hayabusan. Kanske blir det även en efterlängtad sväng för att kolla in när Rossi och grabbarna kör en sväng i MotoGP.

Från tidningen faktum 23 OKTOBER, 2013.

Kommunisten som älskar råamerikansk rock'n'roll säger hej till fansen med en sista turné. Faktum möter en drygt 70-årig gigant - redo att ta ett varmt farväl.

Tjugo över fem ringer klockan och det är bara att kravla sig upp ur sängen, bre ett par ostmackor för att sedan släpa sig till centralstationen. Scenen stämmer bra in på dagens möte, jag menar Jerry - Musiksveriges "working class hero" eller hur var det nu?

Erik Fernström, som han också heter, har stått på scenen i över 50 år, spelat in nästan alla rockklassiker som finns och varit förband åt The Beatles.

Han har också avslutat sitt sommarprat med att spela Internationalen och han har målat hammaren och skäran på en Dalahäst i direktsänd teve. Ja, just det - han är stolt kommunist och före detta rörpulare.

I höst ger han sig ut på sin sista Sverigeturné, Jerry - The Farewell Show. Man har redan fått sätta in två extrashower, bara på Scandinavium i Göteborg, och samma show sålde i våras över 100 000 biljetter när den gick på Cirkus i Stockholm. Över 100 000? Kom igen, hur kan det ens vara möjligt?

Väl på tåget mot huvudstaden inser jag snabbt att jag saknar pendlingsvana och trots arla morgonstund kan jag inte sova. Jag kikar igenom pressmaterialet till showen i stället:

"Under parollen "70 år i livet - över 50 år i rocksvängen" uppträder en av våra mest älskade artister just nu med sin bejublade avskedsföreställning. I Jerry - The Farewell Show bjuder Jerry Williams på en underhållande resa genom sitt liv tillsammans med sina favoritmusiker, dansare, sångare och skådespelare."

Känns lite som en sån där Här-är-ditt-liv som brukar förekomma när folk ska gå i pension. Och visst, vid 70 års ålder får man väl acceptera att det var det här det blev. Alla kan ju inte göra en Dylan och ge sig ut och sura på en Never Ending Tour. Här har vi Jerrys pensionsparty, this is his party och så vidare. Men kommer han gråta?

Min relation med Jerry är långt ifrån livslång. Men Did I Tell You finns i singelsamlingen och jag är mycket förtjust i 60-talsbandet The Violents, som han lirade med de första åren. Och så alla de där klassikerna.
Spelar man klassisk amerikansk rock så väcks något inom mig. Vad är det egentligen som är så bra med det där soundet? Varför valde han rock'n'rollen?

Vi ska ses ute i Hammarby sjöstad där bandet repar. Stället kallas för Budwheel studios och fungerar som en lyxigare form av replokal. Här kan man både repa, hyra bilar och lagerplatser för diverse instrument och stärkare. Efter en kort runda kan jag pricka av backlines tillhörande Darin, Petra Marklund, Lars Winnerbäck, Oskar Linnros med flera.

Klockan är kvart över tio, vi skulle ses prick tio. Jerry har inte kommit än. Jossan, som är turnéledare, tar fram telefonen, men får inget svar.

- Då är han nog på väg, han åker båge till repet.

Bredvid en av lagerhyllorna står ett rött mickstativ på en bit papp. Jossan flyttar på det så att Jerry inte ska se stativet när han kommer.

Det är en överraskning från vår monitortekniker. Han har svetsat det och så har vi målat det rött, berättar hon.
Uppehållsrummet där intervjun ska äga rum ser ut som en 15 kvadratmeter liten ungdomsgård. En soffa i rött skinn, några fåtöljer, ett piano med två tomma Jack Daniels-flaskor ovanpå, ett gammalt flipperspel och en vägg prydd med graffitti.

Tio minuter senare är han på plats, helt obesvärad. Mr Jerry Williams ser precis ut som jag tänker mig. Som sig själv alltså, fast lite råare. Iklädd klassiska Levis, bekväma skor, skinnpaj modell större med texten Heartbreak Hotel på ryggen och så en svart t-tröja med Che Guevara tryckt på bröstet och en röd stjärna på ryggen.

Jag måste bara ta en macka och lite kaffe.

Jag fyller också på min gröna stapelbara Ikeakopp och vi sätter oss i uppehållsrummet. Han sjunker ner i ena soffan. Scenen är märklig, mötet påminner lite om hemtjänsten. Som att sitta och dricka en kopp kaffe tillsammans med någon vårdtagare som käkar en äggmacka medan man småpratar lite om deras bästa tid.

Går du i pension efter höstens turné?
Jag vet inte, nu är man ju så inne i det här så vad som händer sen har jag ingen aning om. Men det blir ju inga mer produktioner i alla fall.

Tänker du mycket på hur det hade varit att bli pensionär om du hade fortsatt att jobba som rörmokare?
- Ja, för fan, då hade det varit annorlunda. För det är ju skillnad på att jobba på ett bygge som rörpulare och att lira i ett band.

Men är inte bandet ditt kneg?
Det är ju jobb, fast samtidigt är det ju en betald hobbyverksamhet. Jag menar att lira i band eller vara murvel, det kan man ju få kickar av. Visst kunde man få kickar av att jobba som rörpulare också, om man gjorde snygga badrum och så där. Men det sliter ju på ett annat sätt och så gör du ju inga stålar.

I våras sålde du över 100 000 biljetter till din Farewell Show.
Det har jag ingen aning om, det är inget man tänker på. Man lirar ju och kan inte ta det på så blodigt allvar, fast man kan ju inte garva bort det och ta det med en klackspark heller. Men man går ju inte och tänker på hur många biljetter man säljer, fast säljer man jäkligt taskigt åker man ju ut.

Känner du dig stor?
Äh, för fan! Vi är inte så stora, jag är inte ens 1,70.
Jerry är rätt så kort, men knappast liten. Det är något med honom som inger respekt. Kanske är det de vältränade överarmarna, kanske är det den något mätta blicken.

För han verkar liksom inte bry sig så mycket om varför det blev som det blev, hur det kom sig att han började göra krogshower eller turnera Sverige runt.
Han ville mest lira och så var det med det.
Vi tittar på varandra och den där känslan av hemtjänstmötet finns kvar, trots att vi snackar rock'n'roll.

Men å andra sidan är det ju så, rock'n'rollen är hans generation. Generation pensionär, generation vårdtagare.
Jag glider längre ner i soffan och börjar känna mig bekväm. Tittar lite på de uppvikta ärmarna på den svarta Che-tröjan, armarna som sticker ut är i storlek med mina lår.

Du har ju haft en hel del spektakulära scenkläder genom åren. Har du några speciella krav på dem?
- Det är ingen större grej, tycker jag. Men jag sätter aldrig på mig sånt jag inte trivs i.

Så du är inte så pjoskig, om man säger?
- Nja, fast jag skulle ju aldrig ha frack. Aldrig i livet.

Privat då, är det viktigt hur man klär sig då?
Jag vet inte, jag går inte runt och tänker på det. Fast jag går ju inte runt i svid direkt.

Men är det viktigt för dig att vara hel och ren? Det brukar vara viktigt inom arbetarklassen upplever jag. Upplever du det så? Eller är det en generationspryl?

Ja, det var ju en sån där grej man fick höra som liten, att det var viktigt att vara hel och ren, man kunde ju hamna på sjukan!

Du har ju alltid varit uttalad kommunist. Hur var det för dig på 70-talet när proggen slog igenom och det plötsligt var lite på mode att vara röd?

Jo, fast det var ju inte så där jättestort som de försökt att göra det till efteråt, det var ju inte så att alla var stenröda plötsligt.

Men vad tyckte du om proggen?
Jag tyckte att Wiehe och Affe och de där var asbra, och Nationalteatern. Sen kom det ju fram en hel del flumband som man inte hajade någonting av, men om de ville lira så fick de väl göra det.

Men du hakade aldrig på det spåret?
Nej, men vi gjorde Nationalteaterns Sten Olssons Kompani. Det är en jäkla ball låt med asbra text.

Du är tydlig med var du står och det finns ju en hel del som inte gillar kommunister men gillar din musik. Vad tänker du om det?
Musiken som vi gör är ju lättillgänglig, det spelar ju ingen roll vilken samhällsklass man kommer ifrån egentligen. Däremot så tror jag att det var många från överklassen som tyckte att det var lite stinking att lira rock'n'roll när vi började lira i folkparkerna. Precis som med jazzen så vad det ju inga goddagspiltar som lirade det där.

Goddagspiltar?
Goddagspiltar, det hör du väl nästan vad det är, va?

Nä.
Har du aldrig hört det? Det hörs ju nästan att det är en sån där jävel som har åkt runt på en räkmacka.

Men bryr du dig om vad dina fans röstar på?
Det är ju inte så många som röstar rött, så jag går ju inte runt och tänker på det hela tiden.

Om de röstar på sverigedemokraterna då?
Det har jag ju svårt att förstå alltså. Men jag har svårt att förstå att folk inte röstar rött. Men folk är ju lurade och det går ju in i allting, folk tror att de ska hamna på en vinnande sida. Men det spelar ju ingen roll om du snackar om pensionsfonder eller vad som helst, det finns ju en liten klick som tjänar på allt det där och de snor ju.

Har du aldrig funderat över att framföra ditt politiska budskap på scen?
Då ska man ju vara bra på det där. Jag tycker Ali Esbati är bra på att snacka, han är överlägsen. Och Josefin Brink. Men ska jag stå där och mässa? Nä, det skulle inte funka. Sen är det svårt att hitta bra låtar, de flesta rocklåtar är ju blajtexter med ord som ska ligga rätt i käften.

Men vad har du egentligen för relation till texterna du sjunger?
De flesta låtar är ju bara fraser. Men det behöver inte vara de sämsta för det.

Vad vill du säga med ditt artisteri när du står på scenen?
"Förmedla en känsla"... hahaha.... Nej, alltså det där är ju en sån där ökensägning.

Vad vill du då? Du har stått på scenen i 50 år. Handlar det bara om kickar?
Grejen är att man vill göra bra gig för då mår man jäkligt bra.

Publiken då?
Ja, men det är ju ett samspel när det är ett bra gig. Det måste ju kicka båda vägarna, när man gör det ihop. Det måste inte vara att de står på bänkarna och skriker för det känner man ju ändå; att nu åker vi.

Det känns som om det inte är några konstigheter. Jag såg Gary US Bonds en gång och då stod han på scenen och sa "Hey it´s only rock'n'roll, and I love it". Är det så för dig - inga konstigheter, bara rock'n'roll?
Det är inte så jäkla märkvärdigt. Men man får inte garva bort det för det, det är det som är grejen. För då blir det bara skit asså, då blir det platt och gungar inte en sekund.

Jerry blir tyst och drar upp en dosa Ettan lössnus ur fickan. Fotografen frågar om hon får ta ett foto och Jerry muttrar att de brukar vilja fota såna där grejer och pillar in en välbakad snus.

Han stirrar bort ett slag och tappar fokus. Det verkar inte bekomma honom nämnvärt det där. Svaren är ytterst korta och någon romantiker är han inte, snarare en person som har ett jobb. Yrke: rockmusiker.
Du har ju spelat in den här låten Working Class Hero och det känns ju som att epitetet även passar in rätt så bra på dig. Vad tänker du om det?
Fast det är något annat, det är de som jobbar i produktionen. Det som jag ser som en "working class hero" det är de som håller igång hela skiten. Utan dem skulle ju allt stanna av.

Vi tappar fokus igen, ute i köket verkar det som om de flesta som ska vara med på repet har dykt upp. Gitarrist-Janne, trummisen från Göteborg, några skådespelerskor som ska vara med i showen. Stämningen är uppsluppen och det känns som om vi har satt oss utanför fikarummet på någon klassisk arbetsplats och att Jerry längtar in. Kanske är det inte så konstigt när allt kommer omkring, polarna på bygget peppar på lunchrast - klart man vill vara med.

Din musik kommer ju från Amerika, hur känner du när du kommer dit? Känner du dig hemma när man kommer in på en diner och de spelar Little Richard på hög volym?
Alltså, det har ju ändrat sig där borta också. Fast det är klart, går man på hockey så kan de ju lira Jerry Lee. Men jag har ju varit i Sun-studion och det var klart att man tyckte det var ball att vara där och kolla. Fan, det var ju där de drog igång skiten, så det är klart.

Vad tänker du när folk ifrågasätter just det där med din politiska ställning och att du lirar amerikansk musik?
Jag tycker inte det behöver vara någon motsättning så där, det finns ju en jävla massa sjysta jänkare, fast deras politiker har ju inte varit några höjdare. Men sen finns det ju hur många som helst som har haft bra åsikter också, som Eldridge Cleaver och Angela Davis.

Många av de artister som du gjort covers på har ju en bakgrund inom gospel och soul, inte minst Elvis spelade ju in en rad låtar om både Jesus och gud? Vad har du för relation till religion?
Jag är inte döpt, så jag har aldrig haft någon. Men alla de där var ju rellistuket från start, så det var väl inte så konstigt att de blev rello egentligen.

Men det är aldrig något du har funderat över?
Nä, för fan.

Inte ens när fan blir gammal blir han religiös?
Nä, aldrig i livet. Men vill de hålla på med det så får de väl göra det, men det är ingenting för mig. Jag tror inte på det för fem öre och jag kan säga att bevisbördan ligger helt på dem.

Samtidigt så verkar det som mänskligheten har något jäkla behov av det där. Långt tillbaka så kan jag väl fatta det, när det började blixtra och dundra på himmelen, men i dagens läge har jag svårt för det. Det har varit ett jävla bra sätt att trycka ner folk, det är väl det som de har gjort mest. När de använder det för att trycka ner kärringar så det dönar, det kan jag inte hacka i mig.

Men vad gör du när du inte är Jerry Williams, när du är ledig? Som Erik?
Jag har en jycke som jag slöjdar lite med.

Vad är det som är så speciellt med hundar?
Men man mår ju bra av dem, jag får ju kickar när vi lirar ihop. Alltså jag kan inte lära mig spåra, men när han kommer på det där så lirar man ju ihop och både han och jag mår bra. Det är kickar när man ser honom må bra.

Som med bandet?
Ja, samspelet. Man lirar ju ihop.

Tiden är ute, det har blivit dags för fotografen att göra sitt jobb. Jag hänger med upp och slänger ett öga på hojen. Snabbare än Easy Rider, Jerry är stolt. Att kalla honom Erik Fernström hade varit märkligt, han är en Jerry Williams. Inga konstigheter med det förresten.

Och det är väl just så det är med Jerry, det är inte så konstigt. Det finns inga djupare tankar bakom soundet eller ett svar på vad det egentligen var som knockade honom när han hörde Little Richard -62.

Det lät bra, det svängde, det gav kickar.

Han hade nog varit samma person om han fortsatt som rörpulare och kallat sig Erik. Antagligen iklädd samma jeans, hojen kanske hade varit lite billigare men känslan densamma - inga konstigheter.

 MAN KOMMER JU ALDRIG LÄGGA AV ATT LIRA.

Proletären träffar Jerry Williams och pratar rock n' roll, hockey och pionjärläger i "östblocket".

Jerry Williams, eller Erik Sven Fernström som det står på körkortet, glider in med bilen till Marx-Engelshuset i Göteborg en mulen decembereftermiddag. Den röde rocklegendaren, nästan lika känd för sina Ho Chi Minh-tröjor och halsband med hammaren och skäran som för sin musik, är här för att spela in en liten reklamfilm för Proletären, som han prenumererar på sedan länge.

Han har just avslutat Vintergalan, en landsomfattande paketturné med flera andra artister och i våras drog hans eget gig, Man måste få lira!, närmare en kvarts miljon besökare runtom i landet.

Jerry Williams är 75 år ung och har inga tankar på att sluta. Tvärtom. Precis som rockens alla dödförklaringar genom åren är ryktena om att han vill dra sig tillbaka kraftigt överdrivna.

Farewell-showen från 2013 blev alltså, trots namnet, inget avsked.

Vettefan varför den fick heta så egentligen, säger Jerry Williams och skrattar.

Man kommer ju aldrig lägga av att lira, men sen under vilka former man lirar, det bestämmer man ju inte själv.

Formerna har varierat, ibland har det varit nerskalat, ibland fullt ös med dansare och blåsorkester. Och det finns fortfarande en massa vilda planer.

Det mesta blir bara snack, men ibland blir det av!

Jerry Williams är ett äkta knegarbarn från Solna.
 Det hörs väldigt, väldigt tydligt när han snackar.

Hans far var sjöman, senare garagearbetare, hans mor undersköterska. Båda arbetade mycket politiskt och fackligt.

De var stenröda och jävligt medvetna!

Själv blev han rörmokarlärling, eller "knegade i rörsvängarna" som han säger. Innan han började spela på heltid alltså.

Musikbanan började med blockflöjtslektioner i skolan.

Det låg närmast trumpet, som jag egentligen ville lira. Jag var väl sju eller åtta bast.
 Och sen fick jag lira "kvarpa" (klarinett) för de hade inga trumpetlärare.

När Jerry Williams nådde tonåren kom den första rock n' roll-svängen till Sverige. Den vände upp och ner på allting.

Det var ju det man ville hålla på med. Och alla skulle lära sig spela ackgura, som bara några år innan kallades för "jesusknäppare" för att frälsis alltid stod med dem på stan. Nu blev det helt plötsligt råtungt!

De enda som hade något emot första rock n' roll-svängen, det var ju jazzgubbarna. Och jag kan ju fatta det på ett sätt, för det kom en massa gitarrband som inte var i närheten vad gäller musikaliskt kunnande, men jazzgubbarna åkte ut så det visslade om det.

Även om rocken lockade ungdomar från alla samhällsskikt hade den en tydlig klassprägel, inte minst tack vare de första (och största) utövarnas klassbakgrund.

Richard, Elvis, Gene Vincent, de var ju knegare hela bunten. Sen när de stora multibolagen kom på att "jävlar det där gick ju att sälja!", då ställde de till det och det blev urvattnat. Då gick det lite neråt till nästa sväng, Liverpoolsvängen, då var det tillbaks ner i källaren.

Det har blivit många turnéer genom åren - både egna och med andra artister. Här hemma, i Staterna och nere på kontinenten. Även i realsocialismens länder - bland annat Polen, Östtyskland och Jugoslavien.

Om man skulle ut och spela i Europa var Polen ett bra avstamp. Man fick ofta biljetten betald av statstelevisionen i landet under förutsättning att man ställde upp på ett tv-gig. Därifrån åkte man vidare till Berlin och sen till "väst".

Jag minns en gång när vi åkte taxi från Öst- till Västberlin, det var en massa stängsel och bommar och skit. När vi kom över sa jag till taxibassen: du skulle väl kunna stanna här om du vill? Men han sket i det och åkte tillbaks, han hade ingen lust. Så alla var inte så sugna på att dra.

Efter giget ville de tillbaka till öst för att "drälla runt lite".

Men vi hade inga öststålar, så jag frågade taxibassen om det gick bra att pröjsa med dollar. "Du, dom kan du stoppa upp i arslet", sa han och bara drog.

Jerry Williams lärde först känna Warszawapaktsländerna när han var barn och deltog på ett pionjärläger i Polen. Hans far hade besökt landet flera gånger tidigare, när han jobbade på sjön, och sedan som deltagare i Svenska Fredskommittén och Stockholmsapellen mot atomvapen.

Det var jävligt najs att följa med. Jag minns att jag tappade en puta på klarinetten och då blev vi bjudna hem till en som gjorde sådana för hand. Det var några år efter kriget och det var ruffigt som fan. Han hade inte ens elektricitet i sin lägenhet, men de var jävligt najsa allihop.

• På tal om att bjuda hem folk... du fick väl lite skit efter ett tv-program häromåret där du sa att du ville bjuda hem Lenin på middag?

Ha ha, det var faktiskt både Lenin och Stalin! Jag trodde han skulle skita på sig, programledaren.

Jag förklarade för honom att jag ville höra dem snacka om vad det var som gick snett. Det vet ju jag egentligen, men jag ville höra dem förklara, säger Jerry Williams och skrattar.

Sedan dess har han försökt att undvika tv-uppträdanden. Han är skeptisk till mediet i stort.

Förr fanns fler egenproducerade program. Rätt bra grejer. Nu gör de ju nästan inget själva, lägger ut på massa produktionsbolag, och då blir det ju bara... träffas på något jävla slott eller någon jävla ö. Para ihop folk, helst ska de ju få någon att gråta också.

Tv-idrotten och särskilt favoritsporten hockey är inte heller vad den brukade vara.

Nu har de "power break" hela tiden för de ska kränga nå'n jävla soppa i pausen. Vad fan, man ska lira 20 effektiva minuter, sen tar man break! Jag kan fatta att man i till exempel tennis slår tre bollar och sen sätter sig och dricker te, för det var ju bara gamla kungar och skit som höll på med det, men hockey!

Och isen är så fullsprejad med skit, så man kan ju fan inte se pucken. Bara fjortontusen jävla loggor. Inget går ut på att göra hockeyn, eller tv:n, bättre. Det ska bara trilla ner mer stålar i fickorna på några få jävlar som sitter och har aktier i bolag.

• Hur känns det att göra reklam för Proletären?

Ah, det här är ju bara kul - och viktigt, säger Jerry Williams och ler innan vi går in i studion.

MAN KOMMER JU ALDRIG LÄGGA AV ATT LIRA.

Proletären träffar Jerry Williams och pratar rock n' roll, hockey och pionjärläger i "östblocket".

Jerry Williams, eller Erik Sven Fernström som det står på körkortet, glider in med bilen till Marx-Engelshuset i Göteborg en mulen decembereftermiddag. Den röde rocklegendaren, nästan lika känd för sina Ho Chi Minh-tröjor och halsband med hammaren och skäran som för sin musik, är här för att spela in en liten reklamfilm för Proletären, som han prenumererar på sedan länge.

Han har just avslutat Vintergalan, en landsomfattande paketturné med flera andra artister och i våras drog hans eget gig, Man måste få lira!, närmare en kvarts miljon besökare runtom i landet.

Jerry Williams är 75 år ung och har inga tankar på att sluta. Tvärtom. Precis som rockens alla dödförklaringar genom åren är ryktena om att han vill dra sig tillbaka kraftigt överdrivna.

Farewell-showen från 2013 blev alltså, trots namnet, inget avsked.

Vettefan varför den fick heta så egentligen, säger Jerry Williams och skrattar.

Man kommer ju aldrig lägga av att lira, men sen under vilka former man lirar, det bestämmer man ju inte själv.

Formerna har varierat, ibland har det varit nerskalat, ibland fullt ös med dansare och blåsorkester. Och det finns fortfarande en massa vilda planer.

Det mesta blir bara snack, men ibland blir det av!

Jerry Williams är ett äkta knegarbarn från Solna.
 Det hörs väldigt, väldigt tydligt när han snackar.

Hans far var sjöman, senare garagearbetare, hans mor undersköterska. Båda arbetade mycket politiskt och fackligt.

- De var stenröda och jävligt medvetna!

Själv blev han rörmokarlärling, eller "knegade i rörsvängarna" som han säger. Innan han började spela på heltid alltså.

Musikbanan började med blockflöjtslektioner i skolan.

Det låg närmast trumpet, som jag egentligen ville lira. Jag var väl sju eller åtta bast.
 Och sen fick jag lira "kvarpa" (klarinett) för de hade inga trumpetlärare.

När Jerry Williams nådde tonåren kom den första rock n' roll-svängen till Sverige. Den vände upp och ner på allting.

Det var ju det man ville hålla på med. Och alla skulle lära sig spela ackgura, som bara några år innan kallades för "jesusknäppare" för att frälsis alltid stod med dem på stan. Nu blev det helt plötsligt råtungt!

De enda som hade något emot första rock n' roll-svängen, det var ju jazzgubbarna. Och jag kan ju fatta det på ett sätt, för det kom en massa gitarrband som inte var i närheten vad gäller musikaliskt kunnande, men jazzgubbarna åkte ut så det visslade om det.

Även om rocken lockade ungdomar från alla samhällsskikt hade den en tydlig klassprägel, inte minst tack vare de första (och största) utövarnas klassbakgrund.

Richard, Elvis, Gene Vincent, de var ju knegare hela bunten. Sen när de stora multibolagen kom på att "jävlar det där gick ju att sälja!", då ställde de till det och det blev urvattnat. Då gick det lite neråt till nästa sväng, Liverpoolsvängen, då var det tillbaks ner i källaren.

Det har blivit många turnéer genom åren - både egna och med andra artister. Här hemma, i Staterna och nere på kontinenten. Även i realsocialismens länder - bland annat Polen, Östtyskland och Jugoslavien.

Om man skulle ut och spela i Europa var Polen ett bra avstamp. Man fick ofta biljetten betald av statstelevisionen i landet under förutsättning att man ställde upp på ett tv-gig. Därifrån åkte man vidare till Berlin och sen till "väst".

Jag minns en gång när vi åkte taxi från Öst- till Västberlin, det var en massa stängsel och bommar och skit. När vi kom över sa jag till taxibassen: du skulle väl kunna stanna här om du vill? Men han sket i det och åkte tillbaks, han hade ingen lust. Så alla var inte så sugna på att dra.

Efter giget ville de tillbaka till öst för att "drälla runt lite".

Men vi hade inga öststålar, så jag frågade taxibassen om det gick bra att pröjsa med dollar. "Du, dom kan du stoppa upp i arslet", sa han och bara drog.

Jerry Williams lärde först känna Warszawapaktsländerna när han var barn och deltog på ett pionjärläger i Polen. Hans far hade besökt landet flera gånger tidigare, när han jobbade på sjön, och sedan som deltagare i Svenska Fredskommittén och Stockholmsapellen mot atomvapen.

Det var jävligt najs att följa med. Jag minns att jag tappade en puta på klarinetten och då blev vi bjudna hem till en som gjorde sådana för hand. Det var några år efter kriget och det var ruffigt som fan. Han hade inte ens elektricitet i sin lägenhet, men de var jävligt najsa allihop.

• På tal om att bjuda hem folk... du fick väl lite skit efter ett tv-program häromåret där du sa att du ville bjuda hem Lenin på middag?

- Ha ha, det var faktiskt både Lenin och Stalin! Jag trodde han skulle skita på sig, programledaren.

- Jag förklarade för honom att jag ville höra dem snacka om vad det var som gick snett. Det vet ju jag egentligen, men jag ville höra dem förklara, säger Jerry Williams och skrattar.

Sedan dess har han försökt att undvika tv-uppträdanden. Han är skeptisk till mediet i stort.

Förr fanns fler egenproducerade program. Rätt bra grejer. Nu gör de ju nästan inget själva, lägger ut på massa produktionsbolag, och då blir det ju bara... träffas på något jävla slott eller någon jävla ö. Para ihop folk, helst ska de ju få någon att gråta också.

Tv-idrotten och särskilt favoritsporten hockey är inte heller vad den brukade vara.

Nu har de "power break" hela tiden för de ska kränga nå'n jävla soppa i pausen. Vad fan, man ska lira 20 effektiva minuter, sen tar man break! Jag kan fatta att man i till exempel tennis slår tre bollar och sen sätter sig och dricker te, för det var ju bara gamla kungar och skit som höll på med det, men hockey!

Och isen är så fullsprejad med skit, så man kan ju fan inte se pucken. Bara fjortontusen jävla loggor. Inget går ut på att göra hockeyn, eller tv:n, bättre. Det ska bara trilla ner mer stålar i fickorna på några få jävlar som sitter och har aktier i bolag.

• Hur känns det att göra reklam för Proletären?

Ah, det här är ju bara kul - och viktigt, säger Jerry Williams och ler innan vi går in i studion.

Göteborgs- Posten 6 sep, 2015 Av Tobias Holmgren.

Rockkungen Jerry Williams gör comeback

För två år sedan hade Jerry Williams sin maffiga farvälshow, ett riktigt långkörarfarväl till sina många fans. Men om bara några dagar släpper rockkungen nytt album och ska dessutom spela hela hösten på Kajskjul 8 i Göteborg. Vad hände?

Vänta, måste skicka pajen. Den har börjat rinna.

Sagt och gjort. Jerry Williams viker av från fotosessionen, spottar ut prillan i en papperskorg och återvänder sedan till sin plats framför GP:s fotograf.

Ärmarna på den slitna Che Guevara-tröjan, så urtvättad att det svarta blivit skolkritegrått på sina ställen, pressar som blodtrycksmanschetter mot Jerry Williams biceps. Han är 73 år gammal, och ser ut som om han skulle kunna lyfta den intillsittande producenten Ian Person, 46, på raka armar ovanför huvudet.

Han torkar handflatorna mot varandra och några snuskorn spritter iväg.

Man kan bli less på det ibland. Det är ett jävla kladdande. Men då kan man köra blindgångare ett tag. Papperstussar doppade i kaffe som man skickar upp. Det funkar fint. Jag lade ner att paja i nästan två år, men det gav inget. Det var inte som när jag slutade röka. Då kunde jag känna helt nya smaker och lukter, allt var nytt, och träningen gick bättre. Men när jag slutade paja hände inte ett skit. Ingen bättre kondis, inget lyft. Inget alls.

Tränar du fortfarande?

Det blir en del. Jag måste hålla på med något hela tiden, om det så bara är att gå ut med hunden. Alla behöver nog inte röra på sig. Jag tror inte att Ray Charles någonsin var ute och kutade, inte Fats Domino heller. Men för mig har det alltid funkat.

Vi befinner oss i Svenska Grammofonstudion, en plats som har inhyst många stora akter genom åren, både svenska och internationella. För ett halvår sedan spelade Bob hund in nytt material här. Månaden innan det brakade Ebbot Lundberg genom taket under en fest i anslutning till P3-guldgalan, två meter från där vi står, och landade (gud ske pris) med änglavakt i en säng.

Här har Ebbots forne bandmedlem från The Soundtrack of our Lives, Ian Person, under tre vårhelger producerat Jerry Williams kommande skiva Ghost rider. Rockkungens första album på fyra år, och den definitiva comebacken till livet som artist.

Visst var det med en skräckblandad förtjusning jag började arbetet. Jerry är ändå någon som är väldigt väletablerad, och som man har hört mycket genom hela livet, vuxit upp med på flera sätt. Men det blev snabbt skön stämning och det var väldigt kul att spela in. Vi blev alla som ett band, snarare än ett gäng inhyrda musiker. Jag behövde inte heller chefa så mycket, det mesta av mitt arbete gick åt till att arrangera om låtarna som Jerry skulle tolka på skivan och få till rätt ljudbild från början, säger Ian Person.

Rätt ljudbild är i Ghost riders fall ett torrt sound, med få instrument, minimalt med efterhandspåläggningar och med Jerry Williams röst långt fram i produktionen. Inspirationen kommer från amerikanske mästerproducenten Rick Rubin, som blivit känd för sina sparsmakade och nakna inspelningar. Rubin använde modellen på Johnny Cashs storsäljande American-skivor på 1990-talet och Glenn Danzigs tre första soloalbum, med kritikerrosat resultat.

Hos tolkningarna på Ghost rider hittas låtar av bland andra just Danzig, samt av Suicide, The Stooges och Creedence Clearwater Revival. Den första singeln gavs ut redan i maj, och är en version av The Handsome Familys Far from any road. En låt som känns igen från tv-serien True Detective där den utgör ledmotivet.

Som duettpartner gästar Anna Ternheim.

Vi gjorde den låten tio-tolv gånger, men bara för att det var så jävla kul, berättar Jerry Williams. Det var så smutt att få lira den. Vilken tagning det till slut blev som vi tog har jag ingen aning om. Kanske var det den tredje. Det var skit samma. Anna var likadan. Jag gör den gärna en gång till, sa hon, jag gör den gärna en gång till.

För att låten var så bra?

- Mjaa. För att det blev rätt stuk. Skön feeling sådär. Ball. Det här är en väldigt bra studio. Lätt-hailad.

Det ordet får du nog förklara.

Haha, visst. Det har inte med några tyskar att göra. Hailad, som i hail hail rock 'n' roll. Under en period var vi på ett ställe som hette Riverside i London, folk åkte dit för att göra sångpålägg och blås. Det var bra rum, bra ambience. Som här. Man kunde stå och ta i hela dan utan att bli hes, ta mig fan. Det går lite på röta det där. Det blir vad det blir.

Ett tag på -60 var producenter så jäkla rädda för att ljud skulle läcka in från andra instrument, så de isolerade så mycket att luften blev alldeles kruttorr. Det var skitjobbigt. Man tänkte att det blev lättare att mixa då. Men när jag började brydde man sig inte om sånt. Vinylen graverades medan man lirade. Jag fick med mig ett lack när jag gick därifrån. Så här kommer det att låta, liksom. Nålen hoppade nästan på dem, stenhårda. Då var det bra power. Fast de höll inte så länge förstås. Jukeboxtider.

Jerry Williams är känd för att vara något sluten i intervjuer, åtminstone vad gäller familjelivet. Men om sina intressen talar han gärna. Som hojåkandet på den framåtlutade v-twinen, om styrkelyftandet ("vet inte hur mycket jag maxar, jag brukar aldrig köra så"), och om sin hund, malinoisen Assam.

Han berättar att idéer på låtar som han skulle vilja köra ibland kommer till honom under hundpromenaderna, och att han sällan antecknar själv. Istället ringer han "Dirren". Direktören, eller Göran Appelkvist som han egentligen heter. Producent, regissör och gammal samarbetspartner till Jerry Williams.

Han svarar nästan aldrig. Jag har hemligt nummer, så alla tror det är nån jävla nasare som ringer, haha. Därför svarar ingen i telefon. Men i alla fall: Jag snackar in på hans svarare och kläcker ur mig det jag har i skallen.

Sjunger du då?

Nä, inte sjunger jag så mycket. Mer berättar. Och så skriver han ner det åt mig.

Det verkar förstås vara en oerhört intressant vänskap som de har, artisten och direktören.

Likaså är hans betraktelser över mc-förandet i dassigt väder samt om tiden som rörpularlärling på 1950-talet fina, om än välkända vid det här laget. Men vi börjar få ont om tid, och på något sätt måste vi till slut komma in på det besynnerliga i att Jerry Williams nu faktiskt släpper album, lanserar en ny show på Kajskjul 8 och i allmänhet verkar oerhört taggad på att få spela "i fullt ställ" igen. Jerry Williams, som så sent som 2013 höll sin enorma Farewell show med långt över hundra spelningar.

Antydningar om det visar sig dock inte leda någon vart. För hur det kan komma sig att han nu gör storskalig comeback, det vet knappt Jerry själv.

Vad som ska hända två år senare i livet, det vet inte en jävel. På ett sätt var det ju också en farvälturné 2013, för bandet jag hade då blev uppspräckt. De som körade drog iväg åt sitt håll, och dansarna åt sitt håll, och blåsarna åt sitt håll. Men ... ja. Det var väl så att jag, just då, också kände att det fick räcka. Inte med att lira förstås, utan med showerna. Man måste ju få lira. Det funkar inte att bara gå ut med hunden. Så började vi att fnula, jag, Ian och några till.

Och så blev det show igen?

I vilka former man lirar bestämmer man inte själv. Det blir lite som det blir. Och jag blev sugen. Först tänkte vi att vi testar tre låtar och ser hur det går. Sen körde vi lite till, och sen så körde vi lite till, sen körde vi lite till ...

I höst är han emellertid inte den ende som har en långkörarshow i Göteborg. Ytterligare en musikprofil från Stockholm, med ett nästan lika storvulet musikaliskt cv, kommer hit med sin succéföreställning från Hamburger Börs: Orup. Men att det skulle röra sig om konkurrens vill inte Jerry Williams kännas vid.

Det bästa är om det går jävligt bra för Orup. Och det är likadant för honom, att det bästa vore om det gick bra för andra grejer runt omkring. Då kan det bli kanon för alla.

Varför det?

Så att det blir ball att gå ut och kolla livegrejer på krogen. Det är likadant med teatrar. Om nån teater går bra tjänar de andra på det också. Det är inte att man snor från varann. För jag tror inte det är nån som känner att, nä, jag går bara och kollar Uggla och skiter i det andra. Får de en kick av att se en grej, kan de få den kicken på flera ställen. Men torskar man och ser tre ökenband på raken, då känner man kanske att det här var inte ball, jag går hem och lyssnar på skivor.

Jerry Williams och hans band har inte börjat repa än när vi har vårt samtal. Därför är det inte bestämt vilka låtar som ska med i showen. Men det blir i alla fall blandad kompott och inte enbart spår från det nya släppet.

Man kan inte göra elva låtar på raken som ingen jävel har hört. Det funkar inte. Det gäller att hitta en låtlista där låtarna backar upp varann istället för att ta ut varann. Och då ska det inte bara vara så att det inte är samma tonart i två låtar, utan det gäller att hitta ett bra flyt. Vi har kanske 80 att välja mellan, så vi har en del att göra. Men det är betald hobbyverksamhet. Inte alls ansträngande, bara ball.

Det blir dags att runda av. Jerry Williams har någon annanstans att vara, likaså Ian Person och de andra inblandade.

Jag pekar på Che Guevara-tröjan och passar på att slänga fram den fråga som alla journalister, tv-värdar och radiopersonligheter tvångsmässigt måste ställa var gång de hamnar i samma rum som rockickonen från Solna, nästan som om det vore en tyst pakt: Den om Che Guevara och om Marx. Den om huruvida Jerry Williams, den gamle, den framgångsrike, fortfarande är socialist.

Och svaret, det blir samma som alltid.

Ja, för fan. Det är inte svårt att vara det. Utvecklingen har gått åt fel håll. Det säger sig självt att man inte kan ha ett samhälle där två tredjedelar inte har råd med basgrejer.

Basgrejer. Som i musik? Hur ser du på illegal fildelning?

Jerry Williams suckar.

Man hamnar i såna där situationer när man har ett sånt här system. Om det sitter nån 17-åring som är tjistålig, utan pengar, och hon laddar ner skivan. Det är klart. Det kan jag fatta. Samma med film. I det här samhället, där folk inte ens har råd att gå på bio, ja, men ladda ner skiten då. Man hamnar ju där.

En bra kompromiss vore att i sådana fall ladda ner skivan men gå på konserten, föreslår Ian Person.

Jo, instämmer Jerry Williams. Eller så plankar man bara. Fan, det fick vi göra.

Göteborgs- Posten 6 sep, 2015 Av Tobias Holmgren.

Rockkungen Jerry Williams gör comeback

För två år sedan hade Jerry Williams sin maffiga farvälshow, ett riktigt långkörarfarväl till sina många fans. Men om bara några dagar släpper rockkungen nytt album och ska dessutom spela hela hösten på Kajskjul 8 i Göteborg. Vad hände?

Vänta, måste skicka pajen. Den har börjat rinna.

Sagt och gjort. Jerry Williams viker av från fotosessionen, spottar ut prillan i en papperskorg och återvänder sedan till sin plats framför GP:s fotograf.

Ärmarna på den slitna Che Guevara-tröjan, så urtvättad att det svarta blivit skolkritegrått på sina ställen, pressar som blodtrycksmanschetter mot Jerry Williams biceps. Han är 73 år gammal, och ser ut som om han skulle kunna lyfta den intillsittande producenten Ian Person, 46, på raka armar ovanför huvudet.

Han torkar handflatorna mot varandra och några snuskorn spritter iväg.

Man kan bli less på det ibland. Det är ett jävla kladdande. Men då kan man köra blindgångare ett tag. Papperstussar doppade i kaffe som man skickar upp. Det funkar fint. Jag lade ner att paja i nästan två år, men det gav inget. Det var inte som när jag slutade röka. Då kunde jag känna helt nya smaker och lukter, allt var nytt, och träningen gick bättre. Men när jag slutade paja hände inte ett skit. Ingen bättre kondis, inget lyft. Inget alls.

Tränar du fortfarande?

Det blir en del. Jag måste hålla på med något hela tiden, om det så bara är att gå ut med hunden. Alla behöver nog inte röra på sig. Jag tror inte att Ray Charles någonsin var ute och kutade, inte Fats Domino heller. Men för mig har det alltid funkat.

Vi befinner oss i Svenska Grammofonstudion, en plats som har inhyst många stora akter genom åren, både svenska och internationella. För ett halvår sedan spelade Bob hund in nytt material här. Månaden innan det brakade Ebbot Lundberg genom taket under en fest i anslutning till P3-guldgalan, två meter från där vi står, och landade (gud ske pris) med änglavakt i en säng.

Här har Ebbots forne bandmedlem från The Soundtrack of our Lives, Ian Person, under tre vårhelger producerat Jerry Williams kommande skiva Ghost rider. Rockkungens första album på fyra år, och den definitiva comebacken till livet som artist.

Visst var det med en skräckblandad förtjusning jag började arbetet. Jerry är ändå någon som är väldigt väletablerad, och som man har hört mycket genom hela livet, vuxit upp med på flera sätt. Men det blev snabbt skön stämning och det var väldigt kul att spela in. Vi blev alla som ett band, snarare än ett gäng inhyrda musiker. Jag behövde inte heller chefa så mycket, det mesta av mitt arbete gick åt till att arrangera om låtarna som Jerry skulle tolka på skivan och få till rätt ljudbild från början, säger Ian Person.

Rätt ljudbild är i Ghost riders fall ett torrt sound, med få instrument, minimalt med efterhandspåläggningar och med Jerry Williams röst långt fram i produktionen. Inspirationen kommer från amerikanske mästerproducenten Rick Rubin, som blivit känd för sina sparsmakade och nakna inspelningar. Rubin använde modellen på Johnny Cashs storsäljande American-skivor på 1990-talet och Glenn Danzigs tre första soloalbum, med kritikerrosat resultat.

Hos tolkningarna på Ghost rider hittas låtar av bland andra just Danzig, samt av Suicide, The Stooges och Creedence Clearwater Revival. Den första singeln gavs ut redan i maj, och är en version av The Handsome Familys Far from any road. En låt som känns igen från tv-serien True Detective där den utgör ledmotivet.

Som duettpartner gästar Anna Ternheim.

Vi gjorde den låten tio-tolv gånger, men bara för att det var så jävla kul, berättar Jerry Williams. Det var så smutt att få lira den. Vilken tagning det till slut blev som vi tog har jag ingen aning om. Kanske var det den tredje. Det var skit samma. Anna var likadan. Jag gör den gärna en gång till, sa hon, jag gör den gärna en gång till.

För att låten var så bra?

Mjaa. För att det blev rätt stuk. Skön feeling sådär. Ball. Det här är en väldigt bra studio. Lätt-hailad.

Det ordet får du nog förklara.

Haha, visst. Det har inte med några tyskar att göra. Hailad, som i hail hail rock 'n' roll. Under en period var vi på ett ställe som hette Riverside i London, folk åkte dit för att göra sångpålägg och blås. Det var bra rum, bra ambience. Som här. Man kunde stå och ta i hela dan utan att bli hes, ta mig fan. Det går lite på röta det där. Det blir vad det blir.

Ett tag på -60 var producenter så jäkla rädda för att ljud skulle läcka in från andra instrument, så de isolerade så mycket att luften blev alldeles kruttorr. Det var skitjobbigt. Man tänkte att det blev lättare att mixa då. Men när jag började brydde man sig inte om sånt. Vinylen graverades medan man lirade. Jag fick med mig ett lack när jag gick därifrån. Så här kommer det att låta, liksom. Nålen hoppade nästan på dem, stenhårda. Då var det bra power. Fast de höll inte så länge förstås. Jukeboxtider.

Jerry Williams är känd för att vara något sluten i intervjuer, åtminstone vad gäller familjelivet. Men om sina intressen talar han gärna. Som hojåkandet på den framåtlutade v-twinen, om styrkelyftandet ("vet inte hur mycket jag maxar, jag brukar aldrig köra så"), och om sin hund, malinoisen Assam.

Han berättar att idéer på låtar som han skulle vilja köra ibland kommer till honom under hundpromenaderna, och att han sällan antecknar själv. Istället ringer han "Dirren". Direktören, eller Göran Appelkvist som han egentligen heter. Producent, regissör och gammal samarbetspartner till Jerry Williams.

Han svarar nästan aldrig. Jag har hemligt nummer, så alla tror det är nån jävla nasare som ringer, haha. Därför svarar ingen i telefon. Men i alla fall: Jag snackar in på hans svarare och kläcker ur mig det jag har i skallen.

Sjunger du då?

Nä, inte sjunger jag så mycket. Mer berättar. Och så skriver han ner det åt mig.

Det verkar förstås vara en oerhört intressant vänskap som de har, artisten och direktören.

Likaså är hans betraktelser över mc-förandet i dassigt väder samt om tiden som rörpularlärling på 1950-talet fina, om än välkända vid det här laget. Men vi börjar få ont om tid, och på något sätt måste vi till slut komma in på det besynnerliga i att Jerry Williams nu faktiskt släpper album, lanserar en ny show på Kajskjul 8 och i allmänhet verkar oerhört taggad på att få spela "i fullt ställ" igen. Jerry Williams, som så sent som 2013 höll sin enorma Farewell show med långt över hundra spelningar.

Antydningar om det visar sig dock inte leda någon vart. För hur det kan komma sig att han nu gör storskalig comeback, det vet knappt Jerry själv.

Vad som ska hända två år senare i livet, det vet inte en jävel. På ett sätt var det ju också en farvälturné 2013, för bandet jag hade då blev uppspräckt. De som körade drog iväg åt sitt håll, och dansarna åt sitt håll, och blåsarna åt sitt håll. Men ... ja. Det var väl så att jag, just då, också kände att det fick räcka. Inte med att lira förstås, utan med showerna. Man måste ju få lira. Det funkar inte att bara gå ut med hunden. Så började vi att fnula, jag, Ian och några till.

Och så blev det show igen?

I vilka former man lirar bestämmer man inte själv. Det blir lite som det blir. Och jag blev sugen. Först tänkte vi att vi testar tre låtar och ser hur det går. Sen körde vi lite till, och sen så körde vi lite till, sen körde vi lite till ...

I höst är han emellertid inte den ende som har en långkörarshow i Göteborg. Ytterligare en musikprofil från Stockholm, med ett nästan lika storvulet musikaliskt cv, kommer hit med sin succéföreställning från Hamburger Börs: Orup. Men att det skulle röra sig om konkurrens vill inte Jerry Williams kännas vid.

Det bästa är om det går jävligt bra för Orup. Och det är likadant för honom, att det bästa vore om det gick bra för andra grejer runt omkring. Då kan det bli kanon för alla.

Varför det?

Så att det blir ball att gå ut och kolla livegrejer på krogen. Det är likadant med teatrar. Om nån teater går bra tjänar de andra på det också. Det är inte att man snor från varann. För jag tror inte det är nån som känner att, nä, jag går bara och kollar Uggla och skiter i det andra. Får de en kick av att se en grej, kan de få den kicken på flera ställen. Men torskar man och ser tre ökenband på raken, då känner man kanske att det här var inte ball, jag går hem och lyssnar på skivor.

Jerry Williams och hans band har inte börjat repa än när vi har vårt samtal. Därför är det inte bestämt vilka låtar som ska med i showen. Men det blir i alla fall blandad kompott och inte enbart spår från det nya släppet.

Man kan inte göra elva låtar på raken som ingen jävel har hört. Det funkar inte. Det gäller att hitta en låtlista där låtarna backar upp varann istället för att ta ut varann. Och då ska det inte bara vara så att det inte är samma tonart i två låtar, utan det gäller att hitta ett bra flyt. Vi har kanske 80 att välja mellan, så vi har en del att göra. Men det är betald hobbyverksamhet. Inte alls ansträngande, bara ball.

Det blir dags att runda av. Jerry Williams har någon annanstans att vara, likaså Ian Person och de andra inblandade.

Jag pekar på Che Guevara-tröjan och passar på att slänga fram den fråga som alla journalister, tv-värdar och radiopersonligheter tvångsmässigt måste ställa var gång de hamnar i samma rum som rockickonen från Solna, nästan som om det vore en tyst pakt: Den om Che Guevara och om Marx. Den om huruvida Jerry Williams, den gamle, den framgångsrike, fortfarande är socialist.

Och svaret, det blir samma som alltid.

Ja, för fan. Det är inte svårt att vara det. Utvecklingen har gått åt fel håll. Det säger sig självt att man inte kan ha ett samhälle där två tredjedelar inte har råd med basgrejer.

Basgrejer. Som i musik? Hur ser du på illegal fildelning?

Jerry Williams suckar.

Man hamnar i såna där situationer när man har ett sånt här system. Om det sitter nån 17-åring som är tjistålig, utan pengar, och hon laddar ner skivan. Det är klart. Det kan jag fatta. Samma med film. I det här samhället, där folk inte ens har råd att gå på bio, ja, men ladda ner skiten då. Man hamnar ju där.

En bra kompromiss vore att i sådana fall ladda ner skivan men gå på konserten, föreslår Ian Person.

Jo, instämmer Jerry Williams. Eller så plankar man bara. Fan, det fick vi göra.

Viktig röst för arbetarklassen

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt och statsminister Stefan Löfven (S) lyfter fram Jerry Williams också som en viktig röst för arbetarklassen.
- Hans grundvärderingar, det var arbetarrörelsens. Det är ingen tvekan om det. Att han röstade på ett annat parti, det får man ha respekt för, säger Stefan Löfven vars favoritlåt med Williams är hans tolkning av John Lennons låt Working class hero.
Notis från Göteborgs-Posten TEXT: Jan Andersson TEXT: Maria Domellöf-Wik TT Nyhetsbyrån.

Bild: Björn Olsson / Pressbild

Göteborgs-Posten

Kalle Lind: Jerry hade blivit totalt omfamnad. 18 sep, 2015.

Kalle Lind är radiopratare och manusförfattare, samt enligt sin egen beskrivning en diversearbetare i populärkulturbranschen. Tidigare i år lanserade han och reportern Ina Lundström i podcasten Snedtänkt en egenartad teori: Att Göteborg inte bara är Sveriges andra stad utan också en subkultur, och att Jerry Williams är en av få ickegöteborgare som kan ses som en representant för denna rörelse.

Förklara!

Ett exempel på hur den tanken kan uppstå är att Håkan Hellström när han spelade på Ullevi hade med sig ett gäng gästartister som snarare representerade staden än hans egen musikgenre. Där rappare skulle ha bjudit in andra rappare, kallade han istället in urgöteborgare som Tomas von Brömssen och Kapten Röd, precis som han på Scandinavium hade med sig proggsångaren Dan Berglund. Veronica Maggio dök ju också upp på Ullevi förstås, vilket sänker tesen lite. Men den är mest avsedd att provocera och väcka diskussion. Och det ligger någonting i den. Man kan se det som en värme och en kärlek, en gemenskap.

Hur passar urstockholmaren Jerry Williams in där?

Det är uppenbart att Jerry, om han varit göteborgare, hade blivit totalt omfamnad av staden. Det tror jag i och för sig att han redan blir. Min bild är att han är väldigt uppskattad i Göteborg. Liksom gamla göteborgare bär han sin stadsdel Solna på kavajslaget, där han växte upp i arbetarkvarteren. Det finns en genuinitet hos honom som slår an en ton i Majorna. Trots att han vid det här laget måste vara god för ganska många millar, pratar han fortfarande om kommunism med samma slang som på 1960-talet. I Göteborg finns det sedan gammalt ett romantiskt skimmer över arbetarklassen. Att ha blåställ på sig är äkta och genuint - och det idealet delas av Jerry.

Vad har du själv för relation till honom?

Jag är väldigt svag för Jerry Williams och blev på extremt gott humör när han var med i intervjupodcasten Värvet . I varannan mening kom det ett "kanon" eller ett "ball". Det är kanon att få spela på Kajskjulet. Lite så. Han har en ödmjukhet som det är lätt att smittas av. Till exempel vägrar han gå med på att han har gjort karriär, för sådant gör bara bondtjuvar. Och att han skulle ha talang? Inte då. Det är bara "röta". Jerry Williams hade röta när han som rörmokare på 1960-talet fick uppdraget att byta ut diskbänken på Violentsgitarristen Roffe Hammarströms farsas herrfrisering i Östermalm, vilket ju blev startpunkten på karriären. Allt han har lyckats med handlar om tur, enligt honom själv. Det är en skön attityd. Hans karriär har gått lite upp och ner genom åren, men bland annat den inställningen har gjort att han trots det ständigt har varit så uppskattad i de breda lagren.

Fotnot: Radioprofilen och författaren Kalle Lind har ett hjärta som bultar för Jerry Williams. I år är han aktuell med boken Högerhumor som utkommer i september.

NY TID 27 mars 2018 : Av Text Janne Wass. Foto Örjan Karlsson/Wikimedia Commons

Två forskningsrapporter kring klass och identitet publicerades i måndags, dels den centern nära stående tankesmedjan e2 och Suomen Kulttuurirahastos rapport om finländarnas identitetsbygge, och dels tankesmedjan Magmas rapport (nå, essäsamling) om den finlandssvenska arbetarklassen i Helsingfors (läs mer om den i nästa nummer av Ny Tid). Båda rapporterna talar samma språk: samhällsklassen har långsamt men säkert förlorat sin tidigare så viktiga betydelse som identitetsmarkör, och allt färre identifierar sig i dag som "arbetarklass". De som gör det tenderar också i allt mindre grad stöda de klassiska arbetarpartierna på vänsterkanten.

Måhända är det här en lite udda åsnebrygga för en dödsruna över en rockartist, men då man talar om "Sveriges rockkung" Jerry Williams är det omöjligt att bortse från politik- och klassbegreppet. Rock-Jerry var ursprungligen rörmokare till yrket, och trots att han i över 50 år levde artistdrömmen och uppträdde på alla Sveriges glittrigaste arenor, förblev han trogen sin arbetarklassbakgrund livet ut.

Williams, som egentligen hette Erik Fernström, avled den 25 mars i cancer, 75 år gammal. Han fick sitt genombrott 1963 med gruppen The Violents som spelade som förband för The Beatles. Inspirerad av Little Richard och Elvis, tog Jerry Williams med besked den karismatiska, boogie-baserade amerikanska rockmusiken till Sverige. Kortväxt, men med en explosiv energi och ett karismatiskt scenframträdande, kombinerat med en basunerande, rak och högljudd sångstil blev han omåttligt populär, och internationellt framgångsrika vokalister som Pelle Almqvist i punkbandet The Hives har medvetet eller omedvetet inspirerats av Williams scenmanér.

Fernström växte upp i en enrummare i Solna, en arbetarförstad till Stockholm, under en tid då, enligt tidningen Arbetets ord: "hungern ven utanför knutarna och trångboddheten var ett faktum". Hans mamma dog då han var 12 och pappan lämnades ensam att försörja Erik och hans syskon. Williams bibehöll livet ut sin kännspaka stockholmska arbetardialekt och röstade liksom som sina föräldrar på Vänsterpartiet Kommunisterna. Sina vänstersympatier var han öppen med redan på 1970-talet, och rockmusiken såg han som en lika viktig förenande länk mellan världens arbetare som Marx Kapitalet. Oberoende av partitillhörighet var det omöjligt för någon som bevittnade Jerry Williams karriär att ta miste på hans klassbakgrund, och han försökte aldrig dölja den heller. I minnestexter har svenska artister beskrivit Williams som en varm, empatisk och "riktig" människa, men han var också högljudd, frispråkig och rakt-på-sak. Han svängde sig inte med blomsterspråk, utan talade en grov och enkel svenska. Och tvärtemot många andra vänsterorienterade artister på 60- och 70-talen gjorde Williams inte politisk musik eller protestmusik, med vissa undantag. Rocken var för honom inte så mycket ett protestmedel som en solidaritetsyttring. Hans uniform var jeans och läderjacka, och han brukade anlända till sina konserter på motorcykel. Ordet som ofta brukar användas om honom är "folklig".

insnöad kommunist" är kanske epitetet någon kunde använda för Jerry Williams i dagens läge. Han var hela sitt liv trogen Vänsterpartiet, också efter att det droppade bihanget "Kommunisterna" i sitt namn, och var inbokad för att tala på Degerforsvänsterns första maj-fest i år. Detta trots att Williams under årens lopp såg partiet färdas allt närmare den politiska mitten och anta ett mer socialdemokratiskt ansikte, medan han själv enträget trodde på den kommunistiska revolutionen. Men det betyder inte att jag är Stalins försvarsadvokat. Jag vill ha ett klasslöst samhälle, det är det kommunism handlar om, sa han 2010 i en intervju för Arbetaren. Men medan en Jan Myrdal förlorat största delen av sina gamla vänstervänner genom att ur sin maoistiskt färgade intellektuella ståndpunkt försvara massakern på Himmelska fridens torg, Pol Pots etniska rensning i Kambodja och den iranska fatwan mot Salman Rushdie, har Williams hållit sin vänsterretorik på den diskbänksnivå där den alltid befunnit sig, som till exempel då han kritiserade den amerikanska kapitalismen så sent som i fjol: "Det som är dyngöken, det är att någon ska tjäna pengar på var ens ungar går i skolan någonstans. Likadant om din farsa blir sjuk och åker in på sjukan, då ska någon jävla grillhagen sitta och tjäna pengar på det. Det är åt helvete." Folkligt så det förslår.

Vänsterpartiet gick efter nyheten om Williams död ut med pressmeddelande där partisekreterare Aron Etzler poängterade att Williams varit mångårig partimedlem, och konstaterade att "ingen artist hade ett rödare hjärta än rocklegenden Jerry Williams". Socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven kallade honom i en kommentar för TT för "en otroligt stark symbol för [...] folkligheten", medan Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt kallade hans död för en stor förlust "inte bara för musiken, utan också för arbetarklassen". Kritiker menar att vänsterpartierna försöker lägga beslag på Williams, och Blekinge Läns Tidnings kulturredaktör Ingemar Lönnbom konstaterar att "Jerry Williams var större än politiken". Det är visserligen sant, men man kan knappast klandra vänstern för att lyfta fram en av sina få verkligt "folkliga" profiler, en typ av vänsterdebattör djupt rotad i en traditionell (måhända föråldrad) bild av arbetarklassen - en person som talade om politik på ett enkelt (förenklat?) och begripligt" sätt som i dag främst tycks vara populisthögern förunnat.

Så sent som 9 februari i år efterlyste vänstersossen, författaren och journalisten Göran Greider i Dala-Demokraten mer folklighet i Vänsterpartiet: "Ett nödvändigt villkor för att ett politiskt parti ska kunna få mer än låt oss säga tio procent av väljarkåren är faktiskt att det har tydliga 'folkliga' drag. Det saknar Vänsterpartiet nästan helt och det är en förklaring till varför det verkar vara stört omöjligt för det att nå över tio procent, trots att det i en rad frågor - från vinstbegränsning i välfärden till arbetstidsförkortning - är helt i fas med väljaropinionen. [...] Ordet 'folklig' är ett riskabelt ord. Det lutar lätt åt det högerpopulistiska hållet och ska inte brukas lättvindigt. Men även för den som i likhet med mig menar att vänster-högerskalan är den absolut viktigaste dimensionen i all politik har folkligheten betydelse: det står som en symbol för de breda folklagren, för de många och inte för de få. De breda folklagren (ännu ett svårgreppat uttryck) är liktydigt med den stora löntagarmajoriteten.

Samma utsago stämmer antagligen lika bra på finländska Vänsterförbundet - också ett parti som kämpar för att komma över 10-procentsstrecket, och som dras med en mediebild av ett parti för intellektuella latteaktivister snarare än fabriksarbetarens eller affärsbiträdets. Samma dag som Jerry Williams dog publicerade Hufvudstadsbladet en lång personintervju med Vänsterförbundets ordförande Li Andersson, där hon säger att Vänsterns popularitetsproblem delvis kan förklaras med hur partiet uttrycker sig: "Vi har en tendens att koncentrera oss på siffror och strukturer, och inte lika mycket på värderingar". Andersson efterlyser en vänster som bättre kan tilltala långtidsarbetslösa på före detta industriorter, och som inte moraliserar över den traditionella arbetarklassen. Med andra ord kanske en en lite folkligare vänster; mer Jerry Williams än Thomas Piketty?

Jerry Williams var ingen stor politisk teoretiker, lika litet som han var en subtil musikalisk tolkare. När Williams stod på scenen var det raka rör, stort patos och gasen i botten, lite på samma sätt som då han diskuterade politik. En av hans favoritlåtar var John Lennons sarkastiska Working Class Hero från 1970, och den blev en klassiker på hans konserter. Men som Håkan Engström skrev 2013 då han recenserade Williams avskedsturné i Sydsvenskan, blir låten lätt en aning överviktig" i Solnatjurens tolkning: "Jerrys version av Lennons låt har inget av originalets stolthet och arrogans. Lennon spelade visserligen in den för sin primalskriks-lp, men just den låten sjöng han med en fräck fnysning och en underdogs självmedvetna överlägsenhet. Jerry Williams däremot låter bara plågad, som ett skadeskjutet djur.

Tja, jag vet inte om jag personligen håller med om den sista slängen som Engström kommer med, men visst kan man vara överens om att Williams inte helt får fatt på finessen i Lennons klassiker. Men så var ju Lennon på många sätt också den första sarkastiska hipstern. Williams tar låten på orden. När han sjunger "A working class hero is something to be" menar han det från botten av sitt hjärta. Det han förlorar i subtilitet tar han igen i övertygelse. Och känslan i hans tolkning går sannerligen inte att ta miste på. Lyssna bara på videon nedan och säg om det inte blir kalla kårar likafullt.

Förklaringen bakom stora succén "Vintersaga"

Publicerad 13 feb 2024 kl 13.29

"Vintersaga" har varit en hit med alla från Monica Törnell och Jerry Williams till Amanda Bergman och Andreas Johnson.

Nu fyller Ted Ströms klassiska låt 40 år.

Det tickar väl in lite plus på pensionskontot, jag klagar inte, säger artisten och låtskrivaren.

Ted Ström i Melodifestivalen 2012. Han ligger bakom Torsten Flincks låt "Jag reser mig igen". Foto: JAN ERIK HENRIKSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN.

Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet blåser en isande gråkall vind".

Ted Ströms text till "Vintersaga" är som ett tvärsnitt av Sverige i januari – drivis i Kvarken, snörök i Kiruna, motvind på Tjörnbron, storm i Marstrand och insnöade gårdar på Österlen.

Den kärva texten har blivit en del av folksjälen.

Men från början var det egentligen tänkt att bli en hel rad låtar om landet vi lever i.

Jag bodde upp i Luleå då och jobbade på SVT, berättar Ted Ström, 79.

Tillsammans med en fotograf lämnade han in ett programförslag som gick ut på att de skulle resa runt till tio platser i landet och göra tv – bland annat tänkte de att Ted, som varit musiker sedan 1960-talet, skulle skriva en låt om varje ställe.

Men det bedömdes att det var alldeles för dyrt med alla traktamenten så vi fick avslag. Då blev jag, inte direkt förbannad, men jag tyckte att det var en alldeles för bra idé för att bara slänga i papperskorgen. Så jag gick hem och gjorde en låt som skulle ersätta hela grejen, med alla platser, säger Ted Ström.

Han spelade in "Vintersaga" i sin hemmastudio i Luleå – den versionen kom sedan att hamna hos Kjell Alinge som spelade den i radions "Eldorado". Så småningom dök låten också upp hos Monica Törnells skivbolag som letade material till ett nytt album

Monica Törnell, 69, gjorde några justeringar i texten inför inspelningen.

Jag flyttade om och kapade bort några textavsnitt. Jag tyckte att det var lite väl mycket socialrealism, berättar hon.

Det var en låt, sedan putsade jag den lite grann så att den blev en diamant.

Först såg hon bara "Vintersaga" som en låt bland andra på albumet "Mica". Men snart förstod man att den hade något speciellt och i början av 1984 blev det plötsligt bråttom att få ut den på singel.

Vi insåg att vi var tvungna att släppa den, för albumet skulle inte hinna bli färdigt innan snön var borta. Det kanske bidrog till dess framgång, att den släpptes som singel där i januari–februari, säger Monica Törnell.

Den började spelas enormt mycket på radion. Den spelades hela tiden, jag minns att Ted Ström ringde mig och sa att han nästan tyckte att det var pinsamt hur ofta den spelades.

"Så fort det kommer några snöflingor är den på"

Senare samma år släppte Ted Ström en egen version av "Vintersaga" – men det var motvilligt.

Jag var inte alls pigg på det för jag tyckte att hennes var så bra. Men skivbolaget propsade på att jag skulle ha med den på min skiva som kom några månader senare. Jag tyckte att det kändes konstigt, därför gjorde vi en väldigt annorlunda version, lite garagerockstil, säger Ted Ström.

"Vintersaga" var en enorm succé under 1984. Till skillnad från de flesta hitlåtar har den sedan överlevt, år efter år.

Så fort det kommer några snöflingor är den på gång igen, säger Monica Törnell.

Under de fyra decennier som har gått sedan Monica Törnell släppte sin version har "Vintersaga" dessutom återuppstått i flera nya versioner.

Även Jerry Williams gjorde en version av låten. Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN:

Jerry Williams fick en stor hit med låten i början av 1990-talet och otaliga artister har spelat in låten – däribland Andreas Johnson, Sarah Dawn Finer och Loa Falkman. 2015 gjorde Amanda Bergman och Oskar Linnros en tolkning till en reklam för Volvo, även den blev en stor framgång.

I januari i år släppte också Adolphson & Falk, som var med och körade på Monica Törnells "Vintersaga", en egen version av låten.

Ted Ström har en teori om varför den överlevt i 40 år.

Det speciella med den är ju att det inte finns något subjekt som går omkring, det finns ingen "jag såg" utan det är bara själva bilderna som läggs upp. Då är det lättare att den blir var mans egendom. Varje människa kan sätta sig in och kanske har varit på någon av platserna, så jag tror att den är väldigt öppen för en lyssnare, säger han.

Han får royalties för alla versioner av "Vintersaga" och säger att det ger ett litet plus på pensionskontot.

Jag har aldrig räknat på det, men ända sedan den kom ut har den ju varit den av mina låtar som dragit in mest, självklart. Som vanligt i sådana här fall är det inte så mycket som folk tror, men jag gnäller inte. Jag är jättenöjd, säger Ted Ström.

Revolutionen kommer även i Sverige!
Jan Lindström:

Intervjun med Jerry Williams publicerades ursprungligen i Situation Sthlms decembernummer, # 172, 2011.

Jerry Williams en grillad med bröd i Solna, har ett gig hos Wallenberg på Grand Hotel.

Revolutionen kommer en dag, det måste bara vara rätt läge. Men det kan gå fortare än man anar. I väntan på den tar Jerry Williams en grillad med bröd i Solna, har ett gig hos Wallenberg på Grand Hotel och grottar runt med hunden. Snart fyller han sjuttio år.
Det verkade helt rätt att stämma möte med Jerry Williams vid Korv-Ingvars. Dels ligger "tjorren" vid Solna Centrum i Huvudsta, där Sven Erik Fernström – och jag – föddes och växte upp. Dels var Ingvar Rogell en stjärna bland korvgubbar. Hans grillkorv med egen ketchup-senapsblandning rockade grymt.
Tigerskit med näsblod kallades den.

Jerry Williams står redan inne i grillen. Han äter två grillade med bröd i stora, raska tuggor och dricker en Pucko, vad jag kan se. Han är klädd för motorcykeln som står utanför kiosken. Men han har inte skinnställ. Han bär jeans med chaps, en cowboys benskydd av läder. Den 15 april blir Jerry Williams sjuttio år.

Han bär omkring på alla sina åldrar. När han skrattar till är han en pojkvasker. När han äntrar hojen är han utan tvivel en mansperson. När han fundersamt tittar neråt ser han åldrad ut.

Det är som att han grundligt marinerats i rockmusikens flöde. Obegripligt annars att han faktiskt rockat, jivat, skakat ben och hållit handen kupad mot örat i över ett halvt sekel.
Vi minns båda när rocken kom på 50-talet. Vi minns båda Rock-Ragge som också bodde i Huvudsta.

Vi minns båda hur alla villkor förändrades. Han spelade klarinett, "kvarpa" hette det, och jag spelade trumpet. Jag såg filmen "Vänd dem inte ryggen" och han gick hem till Avve och hörde Little Richard. Så var det kört med både kvarpan och hornet. Marknaden rycktes som en matta undan våra fötter, den marknad som bestod av spisande tonårskillar och lyckligt dansande tjejer.
Rocken hade tagit över.

Avve hade en farbror som var på sjön, tror jag. Han hade med sig plattor. Jag undrade först vad fan det var, när Rickard släppte loss. Och jag sa till Avve att lira den igen. Och igen. Hur många gånger som helst. Jag lade ner musiken. Jerry Williams hittade den och tog sig in i den.

Vi står och pratar intill Huvudsta skola. Jag frågar om han minns en fröken Persson. Det gör han inte. Han minns lärarna som en taskig bunt illasinnade personer. Skolan blev inte bra förrän han kom in på yrkesutbildning, säger han. Där var det schysst. Till slut kom han ut på arbetsmarknaden som en lovande lärling i "rörpularbranschen".

Men då hade jag börjat lira så det blev som det blev.

Huvudsta var en förort på dekis – ritad och byggd till slum. Att Jerry Williams barndomshem hade wc inomhus var ett undantag. Han pekar över Huvudstagatan:
Där, hela vägen där, hade de dass på gårdarna. Med råttor.

Den som byggde det så kallade Nya Huvudsta var godsägaren Wibom. Han slösade inga pengar på gatubeläggningar. Hans eget bussbolag skötte all trafik och om någon annan ville köra på hans vägar fick de betala tull. Han hade bommar över gatorna. Han kallades herr Wägbom.
DN-typografernas legendariske ordförande skildrade i sin bok Till Alice barndomslivet i Huvudsta. På bokens baksida skrev Jerry Williams detta:
"När jag läser Stures bok får jag en massa backflashar: kvartersgängen i fotboll och ishockey, Korv-Ingvar, taskiga lärare i plugget och solnakommunister som Alice och Lennart (Stures föräldrar). Dom hade lätt för å garva, men jobbade stenhårt för ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle utan dragiga råttkåkar och skithus på gårn, orerande präster och vidriga arbetsförhållanden hos arbetsköparna. Man behöver inte ha bott i Solna för att läsa Stures bok. Jag garvade…å ibland blev jag ledsen."
I många av godsägare Wiboms uslare fastigheter levde kommunister. Det var rätt självklart. Familjen Fernström, Huvudstagatan 14, hörde till dem. Gossen Sven Erik rotade sig i läran och har inte övergett den.

Javisst, säger han. Revolutionen kommer. Även i Sverige. Just nu är inte situationen den rätta. Men det kan den bli fortare än man anar. Revolutionen kan se ut på många sätt, den behöver inte innebära att man skjuter en massa människor.

När Jerry Williams gästade Kalle Moraeus TV-sända tältshow i Orsa, fick han som alla artister måla en dalahäst. Han berättar hur det gick till.

Först försökte jag slippa eftersom jag inte målar nåt vidare. Sen satte jag dit hammaren och skäran. Jag är inte säker på att de gillade det nåt vidare.

Jag minns själv hur kameran taktfullt men hastigt gled förbi åsynen av det gamla Sovjetunionens emblem.

När vi står utanför hans barndoms hus som revs för länge sedan – "det behövdes en enda liten laddning så rasade skiten i bitar" – säger han plötsligt att han gott skulle kunna tänka sig att bo här, flytta tillbaka.

Är det inte bättre i Täby? frågar jag.

Det är schysst med skogen och så, svarar han. Man kan grotta omkring ordentligt med hunden där.
Hunden som han kallar Mallen är en belgisk vallhund av varianten Malinois, i grunden rödpälsad med svarta hårtoppar, en arbetsför, vaksam och urstark hund i allmänhet helt utan schäferns rasproblem i höftleder och korsrygg.

Jerry Williams har hört att den i själva verket är ursprunget till den tyska schäfern, som han själv haft några exemplar av.
Intill Huvudstagatan 14 öppnades Konsumbutik med den första neonskylten på orten.

Den pangade lille Sven Erik med sin nya fotboll och en icke avsiktlig snedspark. Han lyckades få tag i sin dyrbara boll innan hade lämnade platsen i rask takt.

Det fanns ett rockband som kallade sig Violents, de våldsamma. De hade haft skivframgångar med sin instrumentalmusik men insåg behovet av en sångare – de valde Jerry Williams och han var på väg.

I mer än femtio år har han gjort sina gigs. De är livet för honom. Hans skivor har inte sålts i några som helst ABBA-mängder. Men hans gigs har oftast varit succéer. Han är en live-artist. Det finns en intensiv närvaro i hans framträdanden. Ingen svensk sångare har hittills kommit i närheten av den.
Just nu står han inför ett av sina märkligare engagemang. Han framträder som "Jerry Christmas" på Grand Hotel till julen. På herrskapet Wallenbergs annonser med varningen "ett fåtal biljetter återstår" är han klädd i någon sorts smoking med kråsskjorta. Han ser praktiskt taget överklassig ut.

Vad har Jerry Williams på Grand Hotel att göra?

Det är ett gig. Om jag inte tagit det hade jag inte haft ett gig. Som politiskt korrekt skulle jag väl ha varit på Baldakinen eller nått. Men jag fick ett anbud och tog det. Det är väl som ett gig på en företagsfest eller så. Inte värre än så.

Han berättar om sitt artistliv att det alltid varit både upp och ner, precis som man kan vänta sig. När det går uppåt vet man att det förr eller senare dippar. När det går neråt, vet man att det småningom vänder upp igen. Det gäller att hänga med.

Vi drar från Huvudsta till Hagalund. Där finns konditoriet Kärven. Jerry Williams väljer det. Jag tror att jag förstår varför, när jag kommer dit. Det liknar mina tonårs fik. Enkel inredning, trevlig servitris och frallor med ost. Jag frågar om han som bekännande socialist blir insläppt i USA. Han ser förvånad ut när han svarar.

Jag var i Los Angeles för en vecka sedan.

Han har aldrig haft problem med det. Dessutom har han inte något emot USA, inte mot folket i alla fall. Hur skulle han kunna ha det? I USA finns det bästa och det sämsta. Hur många gånger var han i Sovjet?

Jag var aldrig där. Inte i Ryssland heller.

Han talar ganska mycket om Rickard, mannen som var Little Richard. Han säger att ingen kan någonsin göra Rickards låtar som Richard själv. Den rösten är unik och totalt oefterhärmlig.

Man kan göra hans låtar, självklart. Men inte som han.

När Jerry Williams och jag var små fanns det klara skillnader i Solna. Råsunda var borgerlighetens hemvist, även om Riksbyggen senare uppförde så kallade barnrikehus i Näckrosområder. Hagalund var fullt av snickarglädje och ruckel i en bohemisk blandning. Det fanns de som rynkade på näsan åt Hagalund, men Huvudsta kåkstad var längst ner på den sociala skalan. Ändå var det inte särskilt illa att vara barn där. Jerry Williams minns fotbollskickandet, kanske på Böcklingen, den grusplan som långt senare kom att omvandlas till Solna Köpcentrum. Jag minns Jungfrudansen där jag lärde mig simma, genom att farsan tog mig på ryggen, simmande ut och välte av mig. Det fanns Ingentingskogen att smyga på djungelvis i innan de byggde höghus där. Själv minns jag fröken Persson som en snäll och uppmuntrande småskolelärare. Jerry Williams såg hela rasket av lärare som taskiga ända fram till den meningsfulla yrkesskolan.

Våra gemensamma minnen handlar framför allt om musiken. Den var förvånansvärt livaktig i just Solna. Inte bara Rock-Ragge och Jerry Williams, utan så småningom också Robert Broberg med sin skifflegrupp, och jazzlegendaren Jan Allan. Jag vet inte varför, men det lät fint om Solna. Vi sitter och fikar på Kärven.

Nionde november kom Jerry Williams album "Alright" ut, det första på nio år. Det innehåller både nyskrivet och covers. En hel del av Carl Perkins och Charlie Rich, nytt av Eva Eastwood, Christian Kjellvander och Jerry Williams själv.

Jerry Williams säger om inspelningen att den var som ett riktigt gig. Det är hans höga betyg.

Efteråt var det problem att säga adjö och vi snackade om att det måste bli mer, att vi måste träffas och göra nåt mer.

Hans senaste show, före giget hos Wallenberg, hette Dynamite och drog bra med folk både i Stockholm, Göteborg och på riksturné. I skivbolagets PR-intervju om det nya albumet får Jerry Williams frågan om varför han gjort det. Han svarar att "dom" väl är ute efter att sälja så många plattor som möjligt. Själv är han ute efter möjligheten till fler gig.

Den här sjuttioåringen vet att allt har sin ände. Men han offrar inte mycket tid på att fundera kring det. Ännu kan han skaka ett ben och liksom glida sidledes över scenen som Josephine Baker en gång visade honom. Och han har rösten i behåll:

Stämbanden är en muskel. Det gäller att träna muskler. Därför håller min röst tills vidare.

Birgit Nilsson sade en gång till mig att vid sextio börjar rösten svaja och man får ett vibrato som inte är bra. Jerry Williams tycker att han inte har problem med den saken.

Men jag vet att det kan komma när som helst och jävligt plötsligt. Då får man ta det också.

Han är på ett märkligt vis alla sina åldrar. När han berättar om fotbollen mot Konsums neonskylt ser jag den lilla kisen. När han nu talar om risken att rösten tar slut ser han ut att vara i den ålder han faktiskt är. Men skillnaden är inte så märkvärdigt stor.
Jan Lindström:

Jerry Williams på hemmaplan

Det var fullsatt i Folkets Hus sedan flera timmar tillbaka och drygt hundra personer fick inte plats. I måndags kväll återvände Jerry Williams till barndomens Solna.

• Mitt i Solna
• 27 Aug 2016
• Leif Oldenburg 070-78 72 073 leif.oldenburg@ direktpress.se

KRAM. Kärt återseende. Jerry Williams ställde upp gratis när Herta Fischer ringde.

Jerry Williams besök i Solna Folkets Hus var det första i Herta Fischers höstserie "Det goda samtalet". I juni skrev hon till den gamla Huvudstagrabben och frågade om han ville ställa upp. Nästan omedelbart ringde telefonen hemma på Råsundavägen. – Klart jag kommer ihåg dig, Herta. Jag ställer upp, sa Jerry som egentligen döptes till Sven Erik Fernström. – Jerry tillhör den fina, ideologiska arbetarrörelsen. Och han ställer upp helt gratis också, sa Herta Fischer när hon väntade på kvällens gäst. Till sist kom han – i god tid. Salen i Folkets Hus var proppfull, 150 personer. Fler än så tillåter inte brandmyndigheterna. Över hundra besvikna fick vända i dörren.

Jerry Williams greppade mikrofonen:

– Ska jag börja töla direkt eller? undrade han på sitt hemgjorda stockholmsslang.

Och pratade gjorde han – utan skrivet manus. Han tog det från början:

– Jag föddes faktiskt hemma i kökssoffan på Huvudstagatan 14.

I sjuårsåldern hamnade lilla Erik – som med åren skulle bli "Jerry" eller "Jerka" med hela Sverige – i den kommunala musikskolan i Solna. Valet stod mellan blockflöjt och mandolin.

– Jag torskade på blockflöjt men det var faktiskt kul.

Blockflöjten blev början på en musikalisk resa som har sträckt sig över 60 år. Ett och annat fast jobb hann han också med innan genombrottet. Men det blev knappast några guldklockor för lång och trogen tjänst.

– Jag och brorsan fick sparken som rörmokare med bara några timmars mellanrum. Sen minns jag att jag arbetade i Filmstaden i tio dagar. När jag sa upp mig ville jag ha ett betyg. Chefen måste ha garvat läppen av sig.

Ganska snart blev Jerry Williams sångare i gruppen The Violents.

– Alla i bandet var knegare. På den tiden fanns det inga brackor som höll på med rockmusik.

När låten "Darling Nelly Grey" gick in på dåtidens svenska hitlista Tio i topp behövde han inte bekymra sig om fasta jobb längre.

– Tio i topp förändrade allting. Jag la ner rörsvängen.

Det blev turnéer med The Violents i bland annat Sverige, Tyskland och England och möten med legender som Joséphine Baker, Little Richard, Otis Redding och Pat Boone.

– Pat Bone var inte särskilt trevlig men Joséphine Baker var en höjdarkärring.

1963 var The Violents förband när The Beatles besökte Sverige.

Tiden rann iväg snabbt i Folkets Hus den här kvällen. Efter samtalet och frågor från publiken var kön lång fram till kvällens gäst. Alla ville ha en autograf eller en selfie med tonårens rock hjälte. Själv var Jerry mer än nöjd med kvällen.

– Herta är råtung, sa rockikonen innan han satte sig i sin röda Mazda Miata för att åka hem till familjen i Täby.

70 bast med JERRY.

Publicerad 2013-01-16, 16:03 Uppdaterad 2020-08-12, 13:11.

Kör hårt. Vid 70 års ålder spelar Jerry Williams fortfarande veteranhockey med AIK och Solna HC. Foto: HÅKAN ELOFSSON.

ROCKLEGEND.Han har blivit nypt i arslet av John Lennon. Bjudit Lenin och Stalin på middag och hållit sig musikaliskt levande sedan mitten på 1950-talet. Han kallar sig Jerry Williams.

Jerry sitter grånad ihopsjunken på en barpall framför bandet. Erik Fernström, som han egentligen heter, har hunnit fylla sjuttio och förbereder just nu sitt utträde ur artistlivet med en ny, förmodligen spektakulär, show på Cirkus i Stockholm. Sen är det slut. Fan tro't.

Mannen som greppade en blockflöjt i ettan och överlevt alla trender genom åren.

En av de där artisterna det alltid funnits utrymme för i svenska hjärtan. Han sjunker ner i läderfotöljen i anslutning till replokalen, där utrymmena utanför är lager för den svenska artistelitens musikinstrument. Någonstans i södra Stockholm.

Jerry är en välbevarad gubbe, med svällande biceps, t-shirt och träningsbrallor.
Springer, lyfter och har tillsammans med bodybuildern Uffe Bengtsson skrivit boken Det är aldrig försent för att träna.

Vad gör du i bänkpress?

– Vet inte. Jag har aldrig maxat. Gjorde fyrtiotvå och en halv panna över min egen kroppsvikt när jag vägde 70 pannor.
– Rätt ointressant. Egentligen. Ingen jävel bryr sig när man lämnat gymmet.

Jag lirar fortfarande veteranhockey med AIK och Solna HC, men det är inte så lätt att få ihop laget.

Men behövs det inte lite kondis och kroppsstyrka att orka stå på scenen i hög ålder? Jag tänker på de jämngamla gubbarna i Stones?

– Tjavars, säger Jerry och drar på orden. Van Morrison har väl aldrig kutat en meter, men sen gör han piss-gig mellan varven.
–Det är nog lite upp till var och en vad man trivs med.

Och Jerry trivs med att hålla kroppen i trim. I ungdomsåren blev det en hel del fotboll, tävlande på cykel och ishockey.
– Jag lirar fortfarande veteranhockey med AIK och Solna HC, men det är inte så lätt att få ihop laget. Det är många som lagt ner.

Det har gått en stund sedan förlossningen hemma i kökssoffan på Huvudstagatan 14 i Solna. Den 15 april 1942, krystade mamma Edit fram lille Sven Erik. April detta år, var en av de kallaste i mannaminne och isen klättrade på fönsterbrädet i köket.

Kriget rasade ute i Europa, ransonering gällde och pappa Sven befann sig ute på havet som sjöman. När lillebror Arvid föddes ett år senare hade farsan landat på Philipson och smorde Mercor och Dodgar i skift. Morsan jobbade som undersköterska på Karolinska.
Båda var fackligt aktiva, delade ut flygblad och sålde Ny Dag, kommunisternas tidning.
– Dom var stenröda båda två, bekräftar Jerry från skinnfåtöljen.

I Jerry – självbiografin från 1992, skildrar han livet i ett rum och kök, där badbaljan ersatte badrummet.

Ett liv i dubbelsäng med brorsan, dunkandet från morsans trampsymaskin, bondgården tvärs över gatan, cyklande knivslipare och zigenarlägret nere vid Ulvsundasjön. Det är en läsvärd uppväxtskildring av en tid då arbetarna började få ta del av det framväxande välfärdssamhället.
– Då hade man en feeling av att allt gick framåt, säger Jerry. Men knegarna fick slåss och bråka för att få vara med.
– Tjänstepension, semester, allt det där vi slagits för. Nu känns det som om borgarpacket börjat ta tillbaka.

Under 1940-talet växte de kommunala musikskolorna fram. Jerry började praktiskt taget skolan med blockflöjten i hand.

– Blockflöjt var det närmaste trumpet – som jag var jävligt impad av – man kunde komma.

Det dröjde dock inte länge förrän han i stället stod där med "kvarpan" i hand.

– Det är jazzslang för klarinett, förtydligar Jerry och berättar om sin musiklärare som valde ut klarinetten.

Mekaniken var inte kromad, men den "lirade jävligt bra". Pappa Sven betalade fyra hundra kronor för sonens nya instrument. En smärre förmögenhet på den tiden. Som sjöman hade han lite krigsriskpengar undanstoppade. Det var därför han hade råd. Kvarpan har han kvar och senast han spelade klarinett var i föreställningen Jerka.(2003), som belönades med den fina utmärkelsen Guldmasken.

Jag tror att vi var första årskullen som fick läsa engelska i plugget. Jag gick ju sju år i folkplugget och ett år i yrkesplugget. Nian fanns inte då.

En händelse ur barndomen som gjorde stort intryck på lille Jerry var ett förstamajfirande på Gärdet. Jerry satt på farsans axlar och såg Paul Robeson tala och sjunga. Amerikanen Robeson var son till en förrymd slav, stor sportstjärna i baseball och amerikansk fotboll, men också skådespelare, sångare och medborgarrättsaktivist. Robeson gjorde sin första resa till Sovjet 1934 och såg kommunismen som lösningen på rasdiskrimineringen hemmavid. Han har också gjort kanske den mest definitiva versionen av Old Man River någonsin.

En annan var när kompisen Avve slänger på en 78-varvare på vevgrammofonen och den exploderar i ett "A-Wop-Bop-A-Loo-Bop-A-Lop-Bam-Boom". Tutti Frutti med Little Richard. Första gången Jerry Williams hörde rockmusik. Året var 1955.

– Rock 'n' Roll-grejen sopade bort allt, minns Jerry. Jag schasade några veckor för att få ihop ett Dual-verk, så att man kunde slänga det gamla verket som bara gick att lira 78:or på.

Kort sagt: Jerry skaffade sig en grammofon av märket Dual som kunde spela den nya tidens format, men även farsans 78:or med Röda Armén.

Som 15–16-åring började han hänga på Nalens matinéer. Särskilt när Rock-Ragge skulle spela. Denne var lite av en idol.

– Det var han för alla. Särskilt i Huvudsta. Ragge bodde inte långt från mig och han hade ett jävligt bra band.

Det blev en tid med Elvis, läderpaj och jeans och plötsligt stod han där på Lorrys scen 1957 och sjöng Teddy Bear och Be-Bop-A-Lula. En Elvis och en Gene Vincent. Rörelserna och gesterna hade han tränat på framför hallspegeln.

Hur klarade du att sjunga på engelska?
– Jag tror att vi var första årskullen som fick läsa engelska i plugget. Jag gick ju sju år i folkplugget och ett år i yrkesplugget. Nian fanns inte då.
– Men en sån som Rock-Ragge var äldre än mig och han fick hjälp att plocka ut texterna. Han hade inte gått realen precis.

Veckan efter Lorry var det talangjakt på Nalen …

Den tänkta yrkeskarriären som rörläggare bleknar bort. Det blir spelningar på raggarställen, ungdomsgårdar och institutioner av allehanda slag och plötsligt är han värvad till Violents, som haft en jättehit med Alpens ros. Jerry är 19 år. 1962 spelar de med Beatles på Star club i Hamburg.

Var det då som John Lennon nöp dig i arslet?
– Nä, muttrar Jerry. Det var i Eskilstuna året efter. När vi skulle ta en bild på oss tillsammans.

Det är ren och skär rockhistoria när Jerry berättar. Året innan hade han och grabbarna i Beatles suttit på Star Club och jämfört sina framgångar.

– Dom hade precis släppt Love Me Do, men vi hade släppt två singlar och hade sålt mer.

Nu var det oktober 1963 och Beatles på kort turné i Sverige med Jerry och de andra.
– Det var precis de veckor de brejkade hemma i England. Så när de kom tillbaka, var det 30000 som hängde på Heathrow.

Jerry Williams fortsatte turnera. Hemma och runt om i Europa.
– Första rocksvängen hade fejdat ut härhemma. Vi hamnade i ett vakuum. Sen small det till med långhårsgrejerna och vi åkte ut.

Men inte helt. Publiken i folkparkerna fanns kvar.

– Det funkade fortfarande med rock 'n' roll på bystan.

Det finns ju hur många kärringar som helst som är solo med ungar.

Som 24-åring och efter ett antal uppskov gjorde Jerry lumpen på I1 i Stockholm. Och när han väl muckade från skyttesluskandet skedde det i värsta popvågen.
– Rocken var helt väck, säger Jerry.

Men då kom genidraget. Soul med Dynamite Brass. Förebilder som Otis Redding och James Brown.
– Jag fick samma kick av dom som av Chuck Berry och Little Richard tio år tidigare.

Rocksångaren blev soulsångaren och en av de riktigt stora överlevarna i svenskt musikliv. 

Jag torskade på James Brown väldigt tidigt. Jag gick aldrig riktigt i mål på Liptonvägen, de där Liverpoolbanden." Foto: Bo Schreiber.

Med andras låtar. Aldrig något eget?
– Jag har skrivit tre låtar på femtio bast och ingen är särskilt bra. Alla kan skriva pisslåtar, men man vill ju lira bra låtar, inte en massa skit för att man gjort dom själv.

Jerry Williams vägrade att bli en artist som sakta fasades ut ur det allmänna medvetandet. Nu vid 70 års ålder är han i stället något av en folkkär ikon i svenskt musikliv. I rörelse både på scen och vid sidan om.

Han har genom åren gjort film, allt från Åsa-Nisse till Lilla Jönssonligan. Otaliga krogshower. Turnerat med "Rhapsody in Rock" och körat bakom Tina Turner på Grönan. Spelat rock på Kuba, haft egna tv-shower, fått LO:s kulturstipendium, hamnat på frimärke vid två tillfällen. Som många andra i rocksvängen har han blivit blåst på pengar av sin ekonomiske rådgivare.

Jag tjackade en blandras för 25 spänn när vi flyttat in till Söder. Man var ju inte så gammal, men det blev inte hundjäveln heller.

Han har varit med i Julkalendern, medverkat i kokbok, kammat hem Grammis, spelat katten Rum Tum Tugger i musikalen Cats och mycket, mycket mer. En hojälskare som i någon intervju hävdat att "musiklivet är en förebild för ett multikulturellt samhälle". Detta sagt med udden riktad mot dagens mörkerkrafter. En sak har han hållit utanför rampljuset. Sina tre barn och tre barnbarn. Liksom privatlivet.

– Man är en jävla bonntjyv om man sitter och lämnar ut sånt som sägs hemma vid köksbordet, säger Jerry.

Det faktum att han själv var ensamstående pappa med äldste sonen – precis som hans egen far lämnades med två smågrabbar, när mamma Edit gick bort i leukemi när Jerry bara var tolv – tycker han heller inte är särskilt märkvärdigt.
– Det finns ju hur många kärringar som helst som är solo med ungar.

Då pratar han hellre hund.
– Jycken läser inga blaskor, säger Jerry och berättar att han är stolt ägare till en "Malle", en belgisk vallhund av rasen Malnois.
Tidigare har han hållt sig med schäfrar.
– Men det var lättare att hitta en bra malle än en schäfer nu senast.

På frågan om han är uppväxt med hund, funderar han kort.
– Mja, jag tjackade en blandras för 25 spänn när vi flyttat in till Söder. Man var ju inte så gammal, men det blev inte hundjäveln heller. Det var en korsning av tax och drever och hamnade till slut hos en polare till farsan.

1987 såg han sin dåvarande schäfer Rocky bli spårchampion. I memoarerna skrev Jerry, att om han då varit tio år yngre, hade han skiftat bana till hundförare.
– Jag kan inte spåra, men jag kan få en jycke att göra det. Och när man ser tioöringen ramla ner och att jycken förstår … Det är en jävla kick.

Jerry har lagt mycket tid på sina hundar genom åren, han tävlar och gillar fälten uppe i Brottby. Ibland är han på brukshundsklubben i Täby. Han bor i "Reinfeldt-land" sedan många år tillbaka.

Känns det som du hamnat i fel kommun?

– Alla kommuner är fel i så fall. Ska man hamna rätt får man flytta till Havanna! Täby är en kommun som sålt ut plugg och allt, säger han kritiskt och glider in på politiken igen.

– Jag gillar inte när man börjar tulla på det vi en gång fightat till oss.

Och när arbetslösheten kommer på tal är hans lösning enkel:
– Behåll lönen och sänk arbetstiden till sex timmar om dagen. Det skulle man gjort för länge sen.

Han känner väl till cykelhandlaren i Roslags Näsby, som varje första maj hissade den röda fanan på sin skorsten.
– Själv hade jag både hammaren och skäran och Che Guevara i julgranen, säger han lätt upprymd.

I tv-programmet Gokväll bjöd han in Lenin och Stalin som gäster. Ett val han fick kritik för.

Hur i hela friden kom du på att bjuda in dem?
– Jag tänkte att Lenin skulle få pumpa Stalin på varför det blev som det blev. Sen hade jag också bjudit min polare Peder som är politiskt vaken. Programledaren höll på att skita på sig, säger Jerry förtjust.

Sen reser han sig och ursäktar snuset som börjat rinna. Snart sitter han där på pallen framför bandet. Redo för en ny musikalisk resa. För än är inte sista ordet skrivet i historien om mannen som startade sin karriär som sopran i Sveriges radios gosskör 1953.

Mannen som till slut blev hela landets "Jerka".

Från Erik till Jerry

• 1942 Mamma Edit krystar fram Erik 15 april i Huvudsta, Solna.
• 1950 Börjar spela blockflöjt och klarinett.
• 1953 Sopran i Sveriges Radios gosskör
• 1954 Mamma Edit dör i cancer
• 1955 Vinner klarinetttävling på sommarläger i Polen.
• 1955 Little Richard skakar om med Tutti Frutti.
•  1957 Debuterar på Lorry och Nalen som rocksångare.
• 1959 Bildar första egna gruppen.
• 1961 Blir sångare med Violents.
• 1962 Skivdebut med Darling Nelly Grey. Uppträder med Beatles på Star Club i Hamburg.
• 1963 Turnerar med Beatles i Sverige. Första lp:n Jerry 21. Medverkar i Åsa-Nisse-filmen Åsa-Nisse i popform. Europaturné.
• 1964 Släpper lp-skivorna Mr Dynamite och More Dynamite plus liveplattan Live at The Star Club.
• 1965 Ny skiva: Mr Dynamite Explodes Again.
• 1966 Gör lumpen på I1 i Stockholm. Lp:n Action.
• 1967 Inleder samarbetet med Dynamite Brass och börjar sjunga soul.
• 1968 Släpper singeln Keep On, den åttonde mest framgångsrika singeln på Tio-i-Topp. Köper sin första mc. Lp-skivorna Power of Soul och Rock & Roll Time släpps.1969 Första skivan med Dynamite Brass; Dr Williams & Mr Dynamite.
• 1970 Gör en spelning på Kuba. Släpper Leader of The Pack.
• 1972 Avslutar samarbetet med Dynamite Brass. Släpper Money.
• 1974 Lp:n Sweet Little Rock & Roller.
• 1976 Börjar turnera med Roadwork. Släpper Kick Down.
• 1977 Ny skiva: To Fast To Live, Too Young To Die.
• 1978 Får egen show i tv.
• 1979 Släpper singeln I Can Jive och lp:n med samma namn.
• 1980 Englandsinspelade Hot Rock 'n' Roll Band släpps.
• 1981 Gör Rockrullen i tv och lp:n No Creases.
• 1982 Uppträder på King Creole och medverkar i filmen G. Lp:n God Bless Rock 'n' Roll.
• 1984 Gör debut på Börsen, spelar in Lennons Working Class Hero. Upplöser Roadwork. Släpper skivorna Live från Börsen och Working Class Hero.
• 1985 Får LO:s kulturstipendium.
• 1986 Schäfern Rocky blir champion.
• 1987 Lp:n One and One.
• 1988 Jerrys mest sålda singel Did I Tell You släpps.
• 1989 Lp:n JW släpps.
• 1990 Grammis för albumet JW. Jerry Williams Live På Börsen släpps. Pappa Sven dör.
• 1991 Blir frimärke.
• 1992 Självbiografin Jerry utkommer.
• 1993 Uppträder på Börsen igen. Släpper Jerry Williams.
• 1996 Blir blåst på en större summa pengar av sin ekonomiske rådgivare. Spelar Vanhedens farsa i Lilla Jönssonligan och Cornflakes-kuppen. Släpper Keep on Rolling.
• 1998 Live and Jive krogshow i Malmö. Kung i blodet släpps.
• 1999 Live and Jive på Börsen i Stockholm. Skadar sig vid roadracing.
• 2000 Släpper Can't Slow Down. Live and Jive spelas i Göteborg.
• 2001 Sjunger nationalsången på VM-finalen i speedway.
•  2002 Medverkar i Rapsody in rock. Släpper Sweet Sixty.
•  2003 Får en Guldmask för Jerka – en show om Jerrys liv och karriär med Sara Sommerfeld, Marika Lagercrantz (bilden), Ulf Larsson och Tomas Bolme i huvudroller. Medverkar även i Julkalendern.
• 2004 Turné med Boppers och Refreshments. Blir frimärke för andra gången.
• 2005 Ringside på Scalateatern i Stockholm.
• 2006 Showen Ringside på Lorensbergsteatern i Göteborg. Sjunger en jullåt på Moneybrothers Pengabrorsan.
• 2007 Fyller 65 år.
•  2009 Bjuder Lenin och Stalin på middag i Gokväll. Sommarvärd i P1.
• 2010 Konstnären Frida Franker inlemmar Jerry Williams i ett projekt om speciella musikupplevelsers värde och inflytande. Visas på Valand och Göteborgs konstmuseum.
• 2011 Nytt album: Allright.
• 2012 Ger ut boken Det är aldrig för sent för att träna med bodybuildern Uffe Bengtsson.
• 2013 Farewell Show på Cirkus i Stockholm.

                                                           Göran Widerberg.

                                                          "Jerka" hyllas – med rock och pytt i panna:
                                                                Mitt I Göteborg:

Rock'n'roll-legenden Jerry Williams hyllas fem år efter sin bortgång. Mikael Andersson/RIR Events:
Foto: Mikael Andersson/RIR Events.
Publicerat 2023-03-05.

Det är fem år sedan rock n roll-kungen från Huvudsta tystnade.

Nu hedras Jerry Williams trippelt med utställningar och konserter.

– Folkets kärlek till Jerka var enorm, säger Robert Wells som är med och hyllar sin bandkollega och idol.

Skinnpaj, solnaslang och ett jädra drag.

Jerry Williams är för många synonymt med rock n roll, en genre han ägde på scener och i folkparker på 70- och 80-talet ihop med sitt band Roadwork.

Vid sin bortgång den 25 mars 2018 hade han lirat i nästan 60 år.

Men superstjärna var inget epitet "Jerka" kände sig hemma i, född på en kökssoffa i en etta på Huvudstagatan och sin arbetarklassbakgrund trogen livet ut.

– Han var en helt vanlig person. Den samma när man träffade honom privat som när han gjorde tv-intervjuer eller stod på stora scener. Gick hellre ut med hunden än på kändispremiär, säger Rosa Sundahl, fotograf och gift med Roadwork-medlemmen Peder Sundahl.

Foto: Mikael Andersson.
Rosa Sundahl minns en omtänksam person med stor integritet. Nu har hon samlat ihop föremål och fotografier som visas upp på Folkets hus.

Hon ligger bakom den minnesutställning om Jerry Williams som visas på Folkets hus 20-22 mars. Scenkläder, foton, turnéaffischer och mycket mer visas.

Samma vecka spelar Roadwork här för att hylla sina forne bandkamrat (i Folkets hus Jerry Williams-rum, var annars?). Biljetterna sålde slut snabbare än ett gitarriff, men i skrivande stund finns plåtar till extrainsatta onsdagsföreställningen kvar.

Folkkär – och försenad

Med och lirar för "Jerka" är en annan Solnagrabb, född i Vireberg och mångårig Huvudstabo.
Världen har Elvis Presley, vi har Jerry.

– Det kommer bli kanon! Jag kände direkt att vi måste göra det här i Solna och inte i stan någonstans. Man är inte stockholmare när man kommer från Solna, det är en jäkla skillnad, säger artisten Robert Wells.

Han är uppvuxen med Williams musik och var 23 bast när han fick chansen att göra ett par sommarturnéer med idolen och bandet.

– Jerka var ofta sen till gigen, han sov hela dagen och fick åka fruktansvärt fort på hojen för att hinna. Men varje kväll när vi skulle börja lira var det som att tåget startade. Det var en speciell stämning att stå på scen med Jerka. Han var allas vår idol, kung i parkerna.

Foto: RIR Events.
Jerry Williams gästar Robert Wells Rhapsody in Rock-turné 2002. "Det var en speciell stämning på scen med Jerka".

Få artister föräras den uppskattning som Jerry Williams fick, menar Robert Wells.

– Folkets kärlek var enorm. Jag minns en gång när vi blev stoppade i turnébussen av polisen. Vi hade kört för fort och jag tänkte "nu ryker körkortet". När vi berättade att vi lirade med Jerka sken de bara upp och sa "Vad trevligt! Åk vidare".

Show i Solna C

Jerry-yran i Solna inleds nästa helg när Roadworks spelar i Solna Centrum. Solna kulturskola deltar i showen och en miniutställning visas på inomhustorget.

Det kommer att märkas att en legendar hyllas, intygar Sindy Youssef, kulturansvarig på Folkets hus.

– Jerry Williams är en del av Solnas historia. Därför känns det kul att den äldre generationen får chansen att hylla honom samtidigt som den yngre får lära känna honom. Världen har Elvis Presley, vi har Jerry.
Fakta:

Visste du att Jerry Williams...

... egentligen hette Erik Fernström?

... jobbade som rörmokare innan han slog igenom?

... varit förband åt The Beatles?

... har varit frimärke?

... har en katt uppkallad efter sig i Vireberg? Rödpälsade Jerry korades till Solnas lussekatt 2022.

Här hyllas Jerry

Working class hero – hyllning till Jerry Williams med Roadwork och gäster spelas 20, 21 och 22 mars i Folkets hus.

Biljettpriset är 695 kronor, det går också att köpa till mat (Jerrys favoriträtt pytt i panna med rödbetor).

Utställningen Minnen av Jerry och Roadwork-tiden kan ses på spelkvällen samt 20-22 mars kl 12-16 (fri entré).

Den 18 mars är det Rockhelg i Solna Centrum. Konsert med Roadwork kl 13.

                              Hemmets Journal:

  Så minns vi rockkungen Jerry Williams:

Av: Per-Ola Ohlsson Foto: IBL: Publicerad: 2018-05-03.
Jerry Williams växte upp under enkla förhållanden, men hans pappa som blivit änkling lyckades ändå spara ihop pengar till en klarinett till sonen. Det skulle visa sig bli början på en 55 år lång musikkarriär och hade sjukdomen inte drabbat honom hade Jerry säkerligen rockat än.
Jerry Williams hemlighöll sin sjukdom och bara de allra närmaste visste att han drabbats av cancer. Sista söndagen i mars i år gick han bort efter en kort tids sjukdom. Den populäre rocksångaren blev 75 år.

          Beslut: Jerry Williams får namnge torg:

Anna Wachenfeldt/Stefan Källstigen:
Publicerad 2023-06-20.

Torget med alla körsbärsträden i korsningen Huvudstagatan/Storgatan får bära den folkkäre Huvudstarockaren Jerry Williams namn.

Beslutet tas på onsdag.

– Sweet. Jerka for president, säger Huvudstabon Ove Lindqvist.

"Take me back right where I started from", sjöng han i en av sina hits 1989.

Och så blir det alltså.

Drygt fem år efter sin död får Jerry Williams torget nära sitt barndomshem på Huvudstagatan 14 uppkallat efter sig.

Beslutet tas i byggnadsnämnden på onsdag.

– Det har tittats på andra platser också men förvaltningen kom fram till att det här var den bästa. Torget saknar namn i dag och ligger ett kort stenkast från där Jerry Williams växte upp. Det känns väldigt roligt att få hedra en Solnabo som betytt så mycket för så många, säger ordföranden Martin Eliasson (S).

Foto: Anna Wachenfeldt.
Det här blir Jerry Williams torg.

– Sweet. Jerka for president, säger han när han nås av nyheten.

Han bor – precis som Jerry gjorde – intill torget, "ovanpå frissan", och har egna minnen av den folkkäre artisten.

Foto: Stefan Källstigen.
Jerry Williams, egentligen Erik Fernström, föddes på en kökssoffa på Huvudstagatan 14 den 15 april 1942. Här fotograferad för Mitt i år 2014.
– Jo då, morsan var gift med hans klasskompis så man sprang på varandra. Skön prick alltså. Otrolig humor. Jag gillade snacket, hans slang. Och så hade han jäkligt fina motorcyklar. Man hörde när Jerka åkte förbi, flinar Ove.
Varför tror du att han var så folkkär?

– För att vara så känd var han jäkligt ödmjuk. Genuin, förställde sig aldrig. Det skulle nog 99 procent av alla som mött honom hålla med om. Och så gjorde han ju mycket bra musik. Morsan spelade mycket Jerka där hemma.

Förslaget om Jerry Williams torg kom redan 2018 i form av en en motion från Sara-Kukka Salam (S). Det bedömdes dock vara för nära inpå hans bortgång.

Rödgröna styret aviserade en utredning om saken i våras. Hur och när torget invigs är inte bestämt.

                                                                              ANNA Wachenfeldt:
                                                                          anna.wachenfeldt@mitti.se 

   Jerry Williams torg invigs med musikfest.
Lördagen den 4 maj klockan 14.00 invigs Jerry Williams torg. Dagen till ära bjuder Solna stad in till en musikfest som en hyllning till den folkkära artisten. 

                                            Fotograf, vänstra bilden: Stina Ivansson. 

Jerry Williams föddes i Huvudsta 15 april 1942. När Jerry Williams torg i korsningen Huvudstagatan/Storgatan invigs nu 82 år senare blir det självklart med musik.
– Självklart ska Solnaikonen och musiklegenden Jerry Williams hyllas med en egen permanent plats i Solna, ett stenkast från platsen där han växte upp, något som efterfrågats av många Solnabor, säger Sara Kukka-Salam, kommunstyrelsens ordförande.

Solna kulturskola och Jerrys band på scen

Det är i samarbete med Jerrys dotter Jannica Fernström som invigningsprogrammet har planerats som en öppen musikfest, en show för alla. På scenen möts elever från Solna kulturskola och musiker från Jerry Williams band. Några av musikerna har spelat med Jerry Williams i mer än 30 år.
– Det känns bra att de kommer vara där. Han verkligen älskade dem, han spelade med dem så länge, säger Jannica Fernström.
Att de delar scen med elever från Solna kulturskola är hon väldigt glad över.
– Det är fantastiskt, helt fantastiskt, säger hon.

Musikfesten i Huvudsta samlar unga artister med professionella musiker i det som Jerry Williams älskade allra mest – att få lira live med ett bra band. Publiken kommer bland annat få höra favoriter som "Did I Tell you" på blockflöjt och "It started with a love affair" som duett.

Invigningsprogrammet börjar klockan 14.00 på Jerry Williams torg och är helt kostnadsfritt. Evenemanget avslutas cirka klockan 15.00.